Eriksleden heter den led som går mellan Gamla Uppsala kyrka och domkyrkan i nya Uppsala. Den följer någorlunda den processionsväg som under medeltiden användes för att transportera S:t Eriks reliker mellan de två kyrkorna, och har återställts som pilgrimsled ganska nyligen. Tillsammans med åpromenaden söder om stan utgorde Eriksleden den väg som jag tänkte testvandra på.
Leden börjar alltså (eller slutar, beroende på hur man ser på det) i Gamla Uppsala, som jag tycker är en mycket fängslande plats. Tingshögen och gravhögarna, den försvunna offerlunden och templet, den gamla domkyrkan; genom tiderna en centralort för Sveriges utveckling och numera ett ganska stort turistmål. Trots detta, och trots mitt stora historiaintresse, så hade jag ännu inte efter tre år i Uppsala besökt Gamla Uppsala och museét. Därför tänkte jag att jag skulle kombinera min planerade testvandring med ett turistbesök, och bokade in det till en lördag i juli 2011.
Då bodde jag i korridor, och en av mina "sambos" ville gärna följa med på utflykten, så vi packade in oss i min bil tillsammans med min lilla packning, en hel del vatten och hennes hund. Planen var att jag skulle gå tillbaka men att hon skulle köra bilen hem. Vi ägnade rätt många timmar åt att vara turister; gick med på en guidad tur, tittade på friluftsmuseét och (jag som inte hade hund) Gamla Uppsala museum & Gamla Uppsala kyrka. Vi fikade i gräset och hade väldigt trevligt. Men efter några timmar var vi ganska trötta, och jag som hade en rätt ansenlig promenad (12 km) framför mig tyckte att det började bli dags att göra uppbrott. Vi skiljde på oss och jag vände söderut.
Vid den tiden praktiserade jag på länsstyrelsen i Uppsala. Jag hade där snubblat över en utredning angående en ny skötselplan för området, och i författaren kännt igen namnet på en föreläsare jag haft i agrarhistoria (världen är ändå rätt liten), vilket fått upp mina ögon för den biologiska/ekologiska aspekten av platsen.
Gravhögarna har varit grästäckta utan beskogning under mycket lång tid, och som naturvårdsintresserad mark/växtagronom kan jag inte låta bli att faschineras över sådana växtlokaler. Givetvis packade jag ner både flora och lupp i väskan. Tyvärr har högarna skadats allvarligt av vårdslösa människor, och de försök som gjorts att reparera raserade och spåriga sidor har ofta varit mindre skickligt utförda - med utarming av floran som följd. Idagsläget får man inte gå upp på högarna, annat än i guidade grupper. Det var lite synd, tyckte jag, som gärna hade velat åla runt på mage och kikat på små små blommor. Lite längre söderut, där åskammen täcks av gravhögar av lite mer ordinär storlek, kan allmänheten dock botanisera fritt. Det fanns massor av rara små växter, men jag lät mig styras av min nos och svullade snart i mig smultron för glatta livet.
Det var en varm högsommardag. Jättefint väder. Jag mötte några människor då och då, och ibland blev jag passerad av en cykel. Det var angenämnt. Det känndes bra. Människokroppen är, vad jag har förstått, främst anpassad för just strövtåg, så det är inte jobbigt att gå på samma sätt som det är jobbigt att springa eller åka skidor. Jag tänkte på livet och på historien, alla människor som rört sig längs just den här grusvägen tidigare, med sina mål och drömmar.
Väldigt snart var jag inom bebyggelsen i norra Uppsala, och efter vad jag minns som en ganska kort tid var jag framme vid ledens slut; S:t Eriks källa vid domkyrkotrappen. Att det kändes kort är egentligen obegripligt, för det var gott och väl över 25 grader varmt när jag startade och jag hade vid det laget gått i två timmar om man inkluderar ett par vattenpauser. Kul!
Inte lika kul var det att klockan hunnit bli sex på kvällen, det betydde nämligen att kyrkan hunnit stänga för dagen. Mitt lilla besök där kom av sig, och lite rådvill tänkte jag att lite mat skulle underlätta tankarna. På måfå drev jag in i centrum, men den stora studentstaden är ganska öde på sommaren och jag lyckades inte bestämma mig för vad jag skulle äta. Efter en dryg halvtimme av velande och flackande fattade jag ett beslut; nu tar jag bussen hem.
Ja, så kunde det gå med den saken. Jag gick inte hela vägen, snarare drygt halva. Men jag är likväl nöjd med experimentet. Det var många timmar i Gamla Uppsala innan den mätbra sträckan anträddes så jag drar slutsatsen att den där sista timmen som jag nu struntade i, inte hade varit något problem dagsetappmässigt. Och det var skönt att gå, inte jobbigt. Jag ska göra det här!
