19...

Ni kanske undrar vad som hände?

Jag har avbrutit min vandring, och inte så mycket på grund av något som hände som för att jag ville det. Mitt i Kålmården fanns det fruktansvärt många träd och inte så mycket annat att se. Det var supertråkigt. Livet är för kort för att ha tråkigt medan det fortgår. Så jag åkte hem.

Bidragande till det här beslutet var tre faktorer; att jag känner press att hinna med en massa saker under fyra sommarveckor (nu får jag sex stycken på mig istället), att en privat sak dök upp som behövde hanteras snarast och dessutom att jag tror mig ha åstadkomimt ungefär det jag ämnade att göra. För det var väll egentligen inte själva vandrandet som var målet? Vandrandet var medlet, och Vadstena ett siktmärke. Mitt mål var sinnesro och trygghet i en övertygelse.

Jag är övertygad. Jag är säker, genom min egen logik och tankekraft, att det inte finns någon gudomlighet i himlen eller på jorden. Däremot finns det en fantastisk kraft inom oss alla. Den här kraften, som är en del av det fantastiska med livet och människans otroliga tankeförmåga, är något vi bör vara rädda om och dra nytta av. Den här outgrundligheten har nog också givit upphov till vad vi menar med gudstro eller andlighet. Men religion i sig är enligt mig mest ett sätt för en grupp människor att känna trygghet och tillit. Religionen finns till för människorna, inte tvärtom. Minns det, och låt aldrig religionen skada dig själv eller dina medmänniskor - då missar man målet katastrofalt.

Trygghet och gemenskap ska inte föraktas, det är grundläggande mänskilga behov. För att må bra behöver människan känna sig tillfreds med tillvaron, och detta är en stark bidragande orsak. Om man hungrar eller har ont är det alltid lättare om man likväl förstår och accepterar sin situation. När man känner sig själv och är trygg i sig själv blir resten så mycket lättare att hantera. Då kan man ta tag i nästan vad som hällst.

Alla är olika. Alla har olika förutsättningar, styrkor & svagheter, förmågor och begränsningar - men det gör inte olika människor olika värda, bara olika. Olika bra på olika saker. Det finns en plats för alla.

Och det viktigaste i livet är kärleken - det är kärleken som gör livet värt att leva.

18. Nyköping - Gälkhyttan

När jag lämnade fälten bakom mig och trädde in i det stora gröna var ryggsäcken förskräckligt tung. De kommande dagarna är nämligen den längsta sträckan utan provianteringsmöjlighet, och det kändes. Mot slutet av etappen som var rejäl men inte bland de längsta, känndes det även i fötterna. Nu äntligen framkommen till dagens målvärker fötterna även efter ompysslingen, och jag ligger i min sovsäck och lyssnar på de otaliga minihelikoptrarna som försöker landa.

Kålmården verkar vara en stor skog. Det finns väldigt mycket träd. Väldigt mycket mygg. Och väldigt mycket vatten. Bitvis har stigen mer liknat en skogsbäck än någon typ av vägsträckning alls. Jag har gått medströms, motströms och tvärströms. Nu har fötterna torkat men det dröjer nog innan kängorna gör det. Kanske när jag kommer ut på andra sidan? Då befinner jag mig i Östergötland. Det finns gott om vilt också. Och spår av människor från allsköns tidsperioder precis överallt.

Nåväl. Det har varit tungt idag och jag är glad att jag är framme. Inte blev det bättre av att Nyköping är en så trevlig stad, jag for runt och gjorde ärenden hela förmiddagen. Dock har etappen varit ganska menlös förutom Lindbackens naturreservat; en stor betad höjdsträckning strax SV om Nyköping som är täckt av fornlämningar och en fantastisk flora. Det är jätteroligt att se ett så pass stort område så välbevarat. Dit ska jag återvända.

17. Hovrasjön - Nyköping

Idag har jag återigen passerat historiskt intressanta trakter. Ganska snart kom jag nämligen ut ur skogen för att snubbla över ett gravfält och ett vikingatida vadställe över Nyköpingsån, komplett med hålväg och två runstenar. Det syns att jag nu har hunnit en bra bit ifrån Uppsala, stenarna har ett helt annat uttryck än de som är så vanliga hemmavid.

Sedan följde jag ån ner mot Nyköping, och kom fram strax efter lunch. Hela vägen har Länsstyrelsen i Södermanland placerat informationsskyltar om den lokala historien - ett mycket gott initiativ! Dessa finns spridda i hela länet och är mycket informativa och trevliga. Jag passerade säregna hällristningar från bronsåldern, torp från 1700-talet, industri och kvarn från 1800-talet, St Nicolaikyrkan ursprungligen uppförd under 1200-talet, Hospital, Lasarett och Idrottsplats från 1900-talet samt massor av fina och fula byggnader innan jag hamnade på Nyköpingshus där jag tittade på en miniliten medeltida marknad med tillhörande spektakel. Fina hästar. Jag pratade bland annat med ordföranden för lokalkretsen i föreningen nordsvenska hästen som var där och spexade. Sedan blev jag misstagen för en av skådespelarna av en turist; det börjar kanske bli dags att tvätta kläderna lite?

Nu bor jag på ett hotell. Egentligen var det vandrarhem som var planen, men det var fullbokat överallt. Nåväl, jag har nyttjat hotellets pool och bubbelbad, så jag är rätt nöjd ändå och ser fram emot frukostbuffén imorgon bitti. Tidigare var jag även en vända på biblioteket och lånade den poetiska Eddan samt en bok om Eriksgator, vilka jag ska läsa i ikväll. Nu kommer jag ju att bitvis följa den uråldriga färdvägen genom Kålmården, och det ska bli riktigt spännande! Här kommer ett par kloka ord ur "Havamal" som jag tycker passar väl in på vad jag håller på med:

Eld behöver, den som har kommit, och kall blivit om knäna.
Mat och kläder den man tarvar, som har över fjällen farit.

Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett.
På främmande ort går det framför guld. Slikt är den torftiges tillflykt.
Sämre vägkost man ej släpar över fältet än övermått utav öl.

Blott den vet, som vida reser och fjärran farit har,
vad lynnesart leder envar. Han vet, vad vett är.

Stor omväg till ovän är, fast vid vägen has stuga stode;
men till god vän gå genvägar, vore han fjärran faren.

Ung var jag fordom och for ensammen, då råkade jag vilse om vägen;
jag tyckte mig rik, då jag träffade en annan: man är mans gamman.

Tvagen och mätt ride mannen till tinget, fast klent han är klädd!
Över skor och knäbyxor ej skamse någon vare, ej heller över hästen, fast han har en dålig!

Med fröjd den natten motser, som har matsäck att njuta.
Kort räcka skepps rår, höstnatt hastigt skiftar.
På fem dagar växlar vädret mycket men mer på en månad.

Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna.
Vet, om en vän du har, som du väl tror, far träget att honom träffa; ty av ris höljes och högt gräs den väg, som ingen vandrar.
Ingen är så bra, att ej brist han äger, eller så dålig, att till intet han duger.

16. Holmsjön - Hovrasjön

Gårdagens etapp passerade historiskt intressanta Svärtabuygden. Stora gårdar och lång tradition av bergsbruk. Skogen var fylld av slagghögar, bäckarna av rester från dammar och hyttor och fälten av stora fina hus. Jag åt en "Svärtamacka" till lunch och lyckades som mest undvika de skurar som drog förbi.

Nu väl två veckor in i promenaden kan jag konstatera att vandrandet blivit lite vardag. Ryggsäcken känns inte längre tung på samma vis, utan istället "normal" att bära. Kroppen har klarat sig förvånantsvärt bra tycker jag. Den första fot-blåsan dök dock upp nu och mot slutet av en dagsetapp är musklerna trötta. Jag har haft mycket glädje av min stav, som jag kan känna mig för med när det är blött, tränga undan yvig vegetation med samt stödja mig på. När terrängen är oländig. När jag halkade på en vlöt rot häromdagen räddade den mig från att drutta omkull. Så ja, jag har stor nytta av min "pinne" som svar på frågan från en annan vandrare jag mötte på vägen.

Samtidigt tror jag att två veckor räcker ganska väl om man bara vill se sig omkring och komma bort en liten stund. Jag har börjat tänka att nästa gång jag vill uppleva Sverige, då ska jag allt ta bilen. Eller åtminstonde en packhäst. Så nog börjar det kännas. Det är också stor skillnad på dagsetapperna som är 15 km och 25 km. Men skulle alla etapper vara så vilsamma och korta som 15 km skulle resan ta väldigt mycket längre tid. Jag har kommit en bra bit på väg men har ännu en bit kvar till halvvägs. Om någon skulle vilja göra mig sällskap någon sträcka är det dock hög tid att planera in det. Släng iväg ett sms vettja, det blir kul!

Men här i Svärtabygden har jag en god vän, och vi bestämde faktiskt att vi skulle träffas och grilla igår kväll vid vindskyddet där jag skulle sova. När jag närmade mig platsen hade det dock börjat spörregna, och jag hittade inte fram. Etappkartan, min karta och verkligheten var lite oense så jag blev förvirrad, och vätan gjorde att vi åkte hem till henne istället. Och grillade på spisen. Det hela avslutades med rena lakan i en riktig säng i ett isolerat hus, och var mycket trevligt och uppskattat! Tack så mycket för gästfriheten, nu spatserar jag vidare mot nya äventyr.

15. Tegelkällan - Holmsjön

Ytterligare en kort etapp, nu i strålande solsken och god värme. Väl framme vid nattens lägerplats, ett skärmskydd vackert beläget invid den konstgjorda sjön Masugnssjön, tog jag mig ett svalkande nakendopp! Bäst som jag står och tvålar in mig märker jag att jag är iaktagen, En ung aborre står en halvmeter ifrån tårna och mer eller mindra stirrar. Kors i allsin dar... Han vände liksom förläget och försvan. Trodde jag. Nej han (eller hon?) tittade fram fler gånger och var alls inte blyg. Trevlig firre. (Ja, jag vet att man inte ska förmänskliga djur, men det illustrerade så fint hur den betedde sig. Säkerligen är den van vid att vandrare diskar där)

Jag har tagit det lugnt idag också, förutom rasten vid Bälinge kyrka som jag skrev om tidigare satt jag ett par timmar på ett cafe i Tystberga när solen lyste som hetast. Det var mycket angenämnt. Annars har etappen dominerats av väg; större och mindre, och därmed varit förhållandevis djurfattig. Ett korttare parti i en skogsbacke resulterade i en huggorm, två ekorrar samt ett gäng trädkrypare och nötväckor. Jag har hittills på min vandring (peppar, peppar) inte blivit biten av en enda fästing! Dock har flera stycken varit och tafsat, jag har vänligt men bestämt avvisat inviterna. Sträckningen idag har dock varit botaniskt högintressant, speciellt längs med E4an (som jag hör i bakgrunden). Blåsuga, brudbröd, jungfrulin, höskallra, prästkrage, darrgräs, blåklockor, måror... Listan kan göras mycket lång. Jag nöjer mig med att fantisera över hur landskapet såg ut för ett par hundra år sedan. Säkerligen helt skoglöst ( sjön heter Masugnssjön för tusan!) och ack så anskrämligt fatttigt för de allra flesta.

För ett litet fåtal var nog livet istället riktigt flott. De herresäten som Sörmland är så fullt utav vittnar om en tid när överklassen var enormt mycket rikare är de stora massorna. Den sortens klyftor finns inte kvar i Sverige idag som tur är, men det betyder också att slottsbyggandet liksom kommit av sig. Jag skulle gärna rita och låta uppföra ett modernt slott i ny-gustaviansk/modern/ny-nyklassicistisk stil, någon som har lust att sponsra projektet med några hundra miljoner? Näe, trodde inte det. Jag får fortsätta att rita på mitt luftslott i fantasin. Dagens botaniska fråga får bli fyra stycken, för jag har missat några dar tidigare och de börjar hopa ig. Så innan jag glömmer bort dem: en vanlig ormbunke, strutformig till växtsättet och ganska ljust, jämnt och klart grön, med tandade småblad vilka ter sig ha delat upp sig i småblad en gång mindre än brukligt. Bud?
En gul ört, liknande prästkrage men genomfärgat klargula blommor och flikiga lite matta blad, vissa enkla andra med flera stänglar. Ruderatmark, soligt.
en upp till lårhög ört med blanka tjocka blad, parvis motstående, och vita små fyrställda blommor vilka ter sig vara gjorda i solitt men sprött material (tänk porslinsblomma). Frisk skogsmark, högt upp i dikesrenar, villaområden.
en minivariant av kungsljus, frisk hag- och ängsmark, endast en liten del av stängelns blommor utslagen vid samma tillfälle, blommar nerifrån. Sticker upp över gräs- och örtfloran.

Kom igen nu! Jag har jättemånga duktiga vänner som kan mer än mig om detta. Jag vet inte om ni läser, men om ni gör det - dela med er av er klokskap!

14. Gisekvarn - Tegelkällan

Den här etappen var den första av en serie lite kortare dagsetapper, så jag tog det ganska lugnt. Gårdagen var dock rätt så blöt och planen var att övernatta på Tegelkällans vandrarhem för att torka lite. Hela dagen ringde jag de två nummer som listas dit utan svar, och inte förrens jag var nästan helt framme var det någon som svarade. Det var fullbelagt! Jaha, det blev kohage för mig men det gick bra det med. Nu är det mesta jag äger åtminstonde fuktigt, men idag är redan varm och go så det torkar på bra.

Allt ringandet ledde dock till ett urladdat batteri, därav avsaknaden av uppdatering igårkväll. Det fick bli nu istället. Jag har rastat vid Bälinge kyrka som ligger i närheten av Tystberga utanför Nyköping. Jag har fått titta på de fina. Kalkmålningarna, två ljuskronor daterade 1550, tvättat lite strumpor, fyllt vattenflaskorna och ladddat telefonen. Nu ska jag göra iordning lite lunch och vandra vidare till Tystberga.

Gårdagen var som sagt blöt. Den första lätta skuren vid fyratiden, sedan uppehåll under dagen för att låta himmelens kranar öppna sig frampå eftermiddagen. Jag hade behövt vindrutetorkare till mina glasögon. Regnkläderna var bra men likväl vart skogen blöt precis överallt och gräset och luften gjorde att vätan trängde sig på i alla fall. De flesta djur jag såg var av det ringliga eller blöta slaget; kopparödla, olika grodor och en död gädda. Jag tänkte på livet och döden som i vad som är meningen med livet. Och var livet kommer ifrån. Slutsatsen blev att störst av allt är kärleken. Det är kärleken som gör livet värt att leva och som gör att man märker att man lever. Den passionerade, lidelsefulla förälskelsen; den ljuva, romantiska kärleken och den stadiga, varma och ärliga ömsesidiga vännskapen. Många skulle nog lägga till kärleken till Gud, men eftersom jag inte har något såant förhållande med det här Gud så blir det den jordiska kärleken för mig.

om kärleken är livets mening så finns det också en massa tyckande och tänkande om hur man ska leva sitt liv. Till detta kan jag foga att man bör leva så som man tror på att man ska leva. Man ska vara ärlig mot sig själv, då slipper man samvetskval och ånger. Det är bara när man handlar emot sitt bättre vetande som man har något att grämma sig över. Gör man sitt bästa och det ändå går fel, ja då var det ju ingenting som man själv kunde råda över, eller hur? För övrigt finns det så himla mycket klokskap bakom alla de där gamla talesätten. De är helt klart värda att begrunda både en och två gånger...

Dagens botaniska fråga handlar om en svamp istället. Jag sprang på. Tre vita buckliga klot stora som badbollar vilka vid närmare inspektion visade sig ha lite lätt svampig konsistens. VAD ÄR DETTA?

13. Sandvik - Gisekvarn

Idag är en tuff dag. Det är sånt väder man blir arg av, och jag har gått och varit småarg och trött redan under förmiddagen. Inte har jag hunnit särskillt lånt heller. Just nu befinner jag mig i Trosas gästhamn, där jag för en liten peng fått duscha, tvätta lite strumpor och fylla på vatten. Jag har lärt mig att Compeed-plåster måste tejpas, annars kladdar de ner strumporna så att de inte längre går att rädda. Nu när jag packar ihop ska jag äta en sen lunch, handla mat för två dagar och försöka hitta nya strumpor, åtminstånde något par. Nedrans.

Det är synd att idag blivit så tung. Det är fint här i Trosa-trakten. Många rara hus och blommor, fina vyer. Grönt geäs och havsvikar. Jag passerade ett torp med en häck av fläder som stod i full blom. Normalt brukar jag göra fläderblomssaft vid den här årstiden, men tyvärr inte i år. Familjens buskar har dessutom frusit ner så det finns ändå inga blommor.

Vi får se hur långt jag kommer idag, kanske går det lättare senare på dagen. Planen är att nå ett vindskydd vid Gisekvarn men regnet som ska avlösa denna tryckande fuktighet kommer inte förrens imorgon så jag är inte orolig för att stanna tidigare. Men hur det nu blir med den saken så kommer jag att passera 200 km gränsen idag. Det är inte så illa pinkat!

12. Kasholmen - Sandvik

Idag har varit en mycket lång dag, och den är inte över än. Jag började med pendeln kl 07.21 och räknar med minst 40 000 steg idag. Det är ett par kilometer kvar till natthärbärget, men jag ville ta en paus nu när jag var uppe på en fin höjd med en sjudundrande utsikt över Trosa skärgård. Det är så fint när man väl tagit sig upp till topparna! Men det gör bara att man inser hur bra man har det, och hur fint man även har det hemmavid. Ibland kan man ju bli lite hemmablind.

Jag steg av bussen i närheten av Hölö kyrka, och begav mig dit för att se om det var någon där. Först verkade det inte så, men sen såg jag att det huset som verkade vara ett kansli (pastorsexpeditionen) skulle vara bemannat från kl 9 onsdagar och fredagar. Eftersom klockan var fem i nio satte jag mig ner och väntade en stund. Tiden gick, och ingen dök upp. Jag började tro att Svenska Kyrkan helt enkelt slutat med det där med kyrkobesök. Men helt plötsligt dök där upp en jättetrevlig vaktmästare, som lät hälsa att pastorn var sen idag eftersom kyrkan skulle ha kvällsaktiviterer senare. Men jag fick komma in i kyrkan, jag fick mig lite historia till livs, jag fick hembakat fika och några spökhistorier, och så småningom även två stämplar i mitt pass; ett för Mörkö (igår) och ett för Hölö (idag).

Sen gick jag vidare, och sprang på en liten bod som sålde ekologisk och lokaltillverkad glass. Supergott! Snart passerade jag även min lillebrors gamla skola, den var sig lik. Väl inne på Tullgarn-området genade jag lite för dagen gick och den planerade sträckan lång. Det visade sig vara ett klokt beslut, för väl framme vid slottet blev jag den siste som serverades lunch på värdshuset. Jag besökte ett stort och tämligen renoverat orangeri och gick sedan på visning i slottet. Det var mycket intressant och inspirerande! För bara några år sedan gjorde Statens Fastighetsverk en stor renovering och omdränering av slottet, vilket verkligen behövdes. Nu verkar saker och ting falla på plats. Efter visningen tittade jag runt i trädgården och parken, som också skulle behöva en ansiktslyftning. Viss restaurering pågår dock redan. Jag skulle gärna vilja veta mer om fastigheten och trädgårdarna, och när jag frågade fick jag beskedet att dett håller på att ges ut ett bokverk om de kungliga slotten, och att Tullgarn är nästa volym på tur. Den ska jag hålla utkik efter på biblioteket.

Utrustningshaveri

Idag när jag vaknade var det lite mer mulet än tidigare, vilket i grund och botten är bra. Det blir lite svalare och därmed lättare att gå, och jag gillar dessutom de lite fuktigare väderlekarna. Men likväl hade jag en lite olustig känsla, onda aningar så att säga. När jag packat ihop mitt lilla läger och krängt på mig ryggsäcken knakade det betänkligt både här och där och endast några kilometer in på vandringen så besannades mina farhågor. Ryggsäcken gick sönder!

Det var plastgängorna som håller ihop höftbältet med själva säcken som hade gett med sig. Antagligen hade ett av dem sprukigt vid något tillfälle, och sedan hade de alla gått av en efter en. Vad gör man när man står mitt uppe i en skogsbacke och utrustningen pajar? Tja, det var inte mycket att göra än att försöka kontakta kundtjänst på Naturkompaniet och ta sig in till Stockholm för att fixa ett byte. Eftersom att det fortfarande gick att bära ryggsäcken, även om det var lite krångligare än normalt, tog jag mig till Mörkö kyrka för att undersöka bussmöjligheterna. Genom lite kommunikation med mina föräldrar konstaterades det snabbt att resan in till Stockholm med lokaltrafiken skulle ta hela dagen i anspråk, och helt omöjliggöra en lösning redan idag, så mina goa föräldrar kom och hämtade mig istället. Jättesnällt, och tur att jag ändå var så pass nära E4:an och Stockholm.

Kontakten med kundtjänst gick fantastiskt bra. Det konstaterades snabbt att detta var ett solklart reklamationsärende, och att min ryggsäck skulle skickas till leverantören för analys. Men eftersom leverantören (Arc´teryx) har semesterstängt och jag var mitt uppe i en vandring skulle jag få en ny väska direkt över disk när jag lämnade in min egen. Sedan fick jag veta vilken butik i Stockholm (endast en!) som hade rätt modell i rätt storlek, och cirka fem timmar efter haveriet hade jag fått en ny. Jag betalar gärna tre hundra kronor extra vid inköpet för den servicen, slå det "namnlös nätbutik" om ni kan!

Så, nu sitter jag hemma hos mina föräldrar och skriver. Jag har packat om i min nya ryggsäck och noterar stillsamt att jag nu ligger ytterliggare efter i vandringsplanen. Det gör dock ingenting, och det har hittills varit betydligt behagligare att gå än jag räknat med. Än så länge endast lite träningsvärk och en ömmande trampdyna som lätt botades med ett Compeed-plåster.

Imorgon bitti tar jag pendeln ut till Södertälje hamn och buss tillbaka mot Pålsundet. Jag räknar med att äta lunch vid Tullgarns slott och att gå på visning på detta anrika kungliga residens. Det ska bli kul! Dagens lilla vandringsavsnitt var mest sorgligt. Täta granplaneringar, bitvis med Douglasgran, och döende ekjättar kvävda av barren och skuggan. Särskillt en individ fångade mitt medlidande, den var enorm, 4-5 meter i omkrets med massor av döda grenar. Endast toppen var grön. Tänk vilket fantastiskt landskap Mörkö måste ha varit för hundra år sedan när dessa vidsträckta områden dominerades av ängshävd. Allt möjliggjort genom kungens förläningar till uppskattad adel och folkets slit... Mamma och pappa fick dock oväntat lite nyplockade kantareller på kvällsmackan, det var gott.

11. Viad - Kasholmen

Ytterligare en dag till ända, och nu sitter jag på en. Sandstrand på Mörkö, vågorna kluckar stillsamt mot stranden, en liten brasa sprakar förnöjsamt och på himmlen stigen fullmånen genom några lätta dimridåer. Det går att kalla sådana här kvällar för magiska, om man nu tror på sådant. Jag har vid tillfällen varit fast övertygad om att magi inte finns, men vid andra tillfällen har jag inte alls varit lika säker. Just nu tror jag i alla fall på att livet är underbart, det gäller bara att gå ut i världen och ta för sig!

Dagens dos av smultron ökar hela tiden, och blåbären blir större och mörkare nästan för vart steg jag tar. Det är nästan som om man kunde se dem växa. Jag går ju visserligen söderut men det går ju inte SÅ fort frammåt. Men det är så mycket smultron överallt, och på så lätta ställen, att jag inte kan låta bli att undra om det inte finns några barn alls i trakten? Jag kunde cykla ganska långt för en näve smultron när jag var i 10-13 års åldern, varför finns smultronen kvar?

10. Lida - Viad

Jag befinner mig i ett av Sveriges största gravfält från forntiden, och det var så fantastiskt att jag var tvungen att göra ett litet stopp. Tanken är svindlande när man försöker föreställa sig hur här såg ut för ett par tusen år sedan. Den som bestämt sträckningen för Sörmlandsleden hade uppenbarligen en förkärlek för höjder, och eftersom landskapet här är ganska kuperat blir det lite uppp och ner. Efter den senaste stigningen blev jag dock totalt mållös av den milsvida utsikten. Och högst upp, invid en uråldrig tall, fans ett stort kolapsat gravröse.

nu sitter jag vid en av de mest bedårande små kallkällor jag någonsin sett, nedstigen från samma höjd. Jag har tagit en bild men det var mycket omstäändigt att lägga upp utan en dator så det får vänta. Platsen känns rent ut sagt magisk och det äär lätt att föreställa sig hur forntidens folk dyrkade lundar och kallkällor. Med korpar kraxande i luften ovan och spår av stearin på marken är det kanske inte så svårt att tro att även dagens människor i trakten nyttjar den här källan för just sin kult.

Jag är snart framme vid den plats där jag hade tänka att sova igår natt, vilket betyder att jag bara är ett par timmar efter enligt planen. Jag fortsatte nämligen en bra bit igår efter mitt blogginlägg, för kvällen var så otroligt fin. Då såg jag bland annat två vita skogssniglar och en lufsande grävling precis invid stigen. Men det som verkligen fick mig att trampa på var växtligheten. Granar tjocka som ansenliga ekar och rena tunnlar av snår och buskar. Alla borde få chansen att uppleva detta. Ut och svettas på Sveriges låglandsleder med mig i sommar! Du kommer inte att ångra det.

Dagens botaniska fråga: finns det vit brunört? Och om inte, vad var det då jag såg?

9b. Paradiset - Lida

Vilken fantastisk sträcka! Idag har jag mått jättefint, jag har ätit solvarma smultron och druckit kristallklart och kallt vatten direkt ur en källa. Även efter att jag lämnat naturreservaten bakom mig var omgivningarna fantastiska. En sträcka gick längs en kraftledningsgata, och där fullkomligt kryllade det av liv. Våra kraftledningsgator är en förbisedd resurs tror jag. Där fanns backnejlika, backglim, vitblära, stor blåklocka, måror, prästkrage... och smultron! :)

Nu sitter jag vid Lidas Värdshus, jag har fikat och rastat en stund men vederkyrkan här är stängd. Den ä nybyggd och tydligen populär för dop och bröllop har jag läst på en skylt, men varför är den då så igenbommad hela sommaren? Det kan inte lilla jag förstå. Men vackrare än någon byggnad kan vara är att uppleva naturen på det här sättet. Strax innan jag nådde fram till Lida passerade jag en liten topp, med en hej dundrande utsikt. Väldigt häftigt att se skogen från det perspektivet. Och klart värt vedermödan att baxa upp både sig själv och packningen för den branta steniga stigen.

Annars tyckte jag att Markuskyrkan i Björkhagen var mycket vacker. Det är en nybyggd kyrka där arkitekten lyckats med konststycket att plocka det bäasta (känslan och ljuset/mörkret) från den äldre traditionella kyrkotraditioneen och ändå låta uppföra en modern och ändamålsenlig kyrkobyggnad. Så borde allting vara. Inte bara byggnader.

Idag har jag även sett en korp. Det påminde mig dels om det korppar vi har hemma, som jag kan skilja honan från hanen på deras läte, och på Hugin och Munin förståss. Det var länge sedan jag läste Eddorna, det är nog snart dags igen. Men jag tänker inte släpa på några böcker. Jag och ryggsäcken börjar komma ganska bra överens nu, jag har gjort några justeringar idag, men inte tillräkligt bra för att öka lasten...

En flora hade dock varit kul.

9a. Rudans gård (Handen) - Paradiset

Det gick lättare och lättare att gå, kanske var jag bara jättestel, men likväl stannade jag här mitt i Hanveden. Det finns flera vindskydd och faktiskt även en liten folksamling. Fast det är en väldigt vild känsla i skogen, otroligt vackert - och bara några timmar till fots från pendeltåget, så är det kanske inte så konstigt. Jag kommer att dela "Ugglakojan" med ettt par ifrån Belgien som är här och turistar på Sörmlandsleden.

på föregående tema; några frågor om det jag sett: vad heter orkiden i skogen med blommor som en liljekonvalje? Vad var det för en häftig svamp jag såg, den såg ut som en vit sparissknopp med hinna, och böjd som en böngrodd innan den rätar sig? Och vad för slaggs växt är vattenklöver egentligen? Nu på kvällen såg jag en snok som jagade grodyngel i strandkanten, så nu har jag bockat av de "ormar" jag hoppas på. Hasselsnok känns en smula oealistiskt. Och övriga amfibier kan jag inte vid artnamn. Av klövdjuren är det krondjort, älg och vildsvin kvar. Spår av bäver avklarat, men inga djur. Igelkott, ingen grävling än. Fladdermöss vågar jag mig inte ens på att försöka artbestämma. Bofink, trastar, duva, gök, gräsänder, nån dopping, vitfågel... Jag kommer inte ens ihåg vad jag sett.

Men jag har hittat Gud. Eller, jag har hittat det som jag tror att de kristna kallar för Gud. Det var faktiskt ett tag sedan, och som så ofta handlade det mest om att ställa rätt fråga. Och när jag gjorde det var det ganska enkelt (Rousseau är min nya idol, efter den Heliga Birgitta = Sveriges första kvinnliga internationella politiker). Vad är det som gör att människor hela världen över tror på något gudomligt, trots att denna tro gestaltar sig så otroligt olika? Jo, jag tror att det inom oss alla finns någonting som vi väljer att lyssna till, eller väljer att ignorera, och det är det här som är det som är gudomligt. Följdfrågan blir givetvis om "rösten" eller känslan eller detta undrmedvetna är oberoende av omgivningen eller ej. Den frågan ska jag grunna vidare på.

Mellanspel i Haninge

Idag när jag vaknade hade jag en fruktansvärd träningsverk. De två senaste dagarnas strapatser gjorde sig tydligt till känna. Därför bestämde jag mig för att ta det lite lugnare idag. Hela förmiddagen har gått åt till pyssel och en liten utflykt till Hemköp och Lindex. Pysslet resulterade i att jag hittat ett vindskydd och en tappkran som jag inte kännt till sedan tidigare, och det jättelägligt placerat också! Etapp 9 delar jag därmed upp på en a-del idag och en b-del imorgon. Det är nog bra. Jag har varit lite orolig för denna sträck, en av vandringens längsta och placerat vid mycket stor risk för blåsor/träningsverk i tiden...

Nu har jag dock lämnat civilisationen bakom mig för den här gången. Stockholm är fruktansvärt stort! Och man kan höra bruset från de större vägarna en timme innan man når fram. Det snackas om ljusförorening i atmosfären men jag skulle vilja nämna även ljud som ett störande spill... Jag är trött på det eviga sårlet, men också på alla flygande insekter som envisas med att fastna i min ovårdade kalufs. Men framförallt är jag trött på att passera en massa söta, häftiga, faskinerande och coola växter som jag inte kan namnet på. Argast blir jag på att jag kan så jättelite om fanerogamer, och att den kursen jag tänkt gå har lagts ner. Inte slipper jag ifrån SLUSS och "jobbet" än på ett tag inte, men det känns bättre redan. Så snart så. Snart finns bara jag och härligheten!

8. Alby friluftsområde - Handen

Det första jag såg imorse när jag kröp ur sovsäcken var en dovhjort som försiktigt korsade den öppna ytan. Kul! Det var ett tag sen. Och dagen fortsatte med en hel del roliga möten. En arg ekorre, trädkrypare, skogsnycklar... Igår såg jag även nattviol, men jag har inte sprungit på några tvåblad. Jag vet att de ska finnas i området men ingen sådan lycka idag..

En ganska stor bit av dagen har jag haft sällskap med två män ute på en dagstur. Den ena nåddes tråkigt nog av budet att hans farmor låg för döden, och med hjälpaav en genväg avbröt han mitt i Tyresta nationalpark. Jag såg också att en god vän till mig även hon drabbats av sorg. Livet är så förgängeligt, och man tar det alldeles för ofta för givet.

Vad r egentligen liv? Är det bara en till synes oändlig kemisk kedjereaktion, som dock hastigt och väldigt olustigt i de flesta fall bara plötsligt upphör att rulla på? Celldelning är ett mirakel. Och jag har cirka två timmar kvar att gå idag, på min födelsedag. Ett kvarts århundrade är till ända, och jag är nyfiken på vad nästa har att erbjuda.