Ni kanske undrar vad som hände?
Jag har avbrutit min vandring, och inte så mycket på grund av något som hände som för att jag ville det. Mitt i Kålmården fanns det fruktansvärt många träd och inte så mycket annat att se. Det var supertråkigt. Livet är för kort för att ha tråkigt medan det fortgår. Så jag åkte hem.
Bidragande till det här beslutet var tre faktorer; att jag känner press att hinna med en massa saker under fyra sommarveckor (nu får jag sex stycken på mig istället), att en privat sak dök upp som behövde hanteras snarast och dessutom att jag tror mig ha åstadkomimt ungefär det jag ämnade att göra. För det var väll egentligen inte själva vandrandet som var målet? Vandrandet var medlet, och Vadstena ett siktmärke. Mitt mål var sinnesro och trygghet i en övertygelse.
Jag är övertygad. Jag är säker, genom min egen logik och tankekraft, att det inte finns någon gudomlighet i himlen eller på jorden. Däremot finns det en fantastisk kraft inom oss alla. Den här kraften, som är en del av det fantastiska med livet och människans otroliga tankeförmåga, är något vi bör vara rädda om och dra nytta av. Den här outgrundligheten har nog också givit upphov till vad vi menar med gudstro eller andlighet. Men religion i sig är enligt mig mest ett sätt för en grupp människor att känna trygghet och tillit. Religionen finns till för människorna, inte tvärtom. Minns det, och låt aldrig religionen skada dig själv eller dina medmänniskor - då missar man målet katastrofalt.
Trygghet och gemenskap ska inte föraktas, det är grundläggande mänskilga behov. För att må bra behöver människan känna sig tillfreds med tillvaron, och detta är en stark bidragande orsak. Om man hungrar eller har ont är det alltid lättare om man likväl förstår och accepterar sin situation. När man känner sig själv och är trygg i sig själv blir resten så mycket lättare att hantera. Då kan man ta tag i nästan vad som hällst.
Alla är olika. Alla har olika förutsättningar, styrkor & svagheter, förmågor och begränsningar - men det gör inte olika människor olika värda, bara olika. Olika bra på olika saker. Det finns en plats för alla.
Och det viktigaste i livet är kärleken - det är kärleken som gör livet värt att leva.
Tuesday, 17 July 2012
Thursday, 12 July 2012
18. Nyköping - Gälkhyttan
När jag lämnade fälten bakom mig och trädde in i det stora gröna var ryggsäcken förskräckligt tung. De kommande dagarna är nämligen den längsta sträckan utan provianteringsmöjlighet, och det kändes. Mot slutet av etappen som var rejäl men inte bland de längsta, känndes det även i fötterna. Nu äntligen framkommen till dagens målvärker fötterna även efter ompysslingen, och jag ligger i min sovsäck och lyssnar på de otaliga minihelikoptrarna som försöker landa.
Kålmården verkar vara en stor skog. Det finns väldigt mycket träd. Väldigt mycket mygg. Och väldigt mycket vatten. Bitvis har stigen mer liknat en skogsbäck än någon typ av vägsträckning alls. Jag har gått medströms, motströms och tvärströms. Nu har fötterna torkat men det dröjer nog innan kängorna gör det. Kanske när jag kommer ut på andra sidan? Då befinner jag mig i Östergötland. Det finns gott om vilt också. Och spår av människor från allsköns tidsperioder precis överallt.
Nåväl. Det har varit tungt idag och jag är glad att jag är framme. Inte blev det bättre av att Nyköping är en så trevlig stad, jag for runt och gjorde ärenden hela förmiddagen. Dock har etappen varit ganska menlös förutom Lindbackens naturreservat; en stor betad höjdsträckning strax SV om Nyköping som är täckt av fornlämningar och en fantastisk flora. Det är jätteroligt att se ett så pass stort område så välbevarat. Dit ska jag återvända.
Kålmården verkar vara en stor skog. Det finns väldigt mycket träd. Väldigt mycket mygg. Och väldigt mycket vatten. Bitvis har stigen mer liknat en skogsbäck än någon typ av vägsträckning alls. Jag har gått medströms, motströms och tvärströms. Nu har fötterna torkat men det dröjer nog innan kängorna gör det. Kanske när jag kommer ut på andra sidan? Då befinner jag mig i Östergötland. Det finns gott om vilt också. Och spår av människor från allsköns tidsperioder precis överallt.
Nåväl. Det har varit tungt idag och jag är glad att jag är framme. Inte blev det bättre av att Nyköping är en så trevlig stad, jag for runt och gjorde ärenden hela förmiddagen. Dock har etappen varit ganska menlös förutom Lindbackens naturreservat; en stor betad höjdsträckning strax SV om Nyköping som är täckt av fornlämningar och en fantastisk flora. Det är jätteroligt att se ett så pass stort område så välbevarat. Dit ska jag återvända.
Wednesday, 11 July 2012
17. Hovrasjön - Nyköping
Idag har jag återigen passerat historiskt intressanta trakter. Ganska snart kom jag nämligen ut ur skogen för att snubbla över ett gravfält och ett vikingatida vadställe över Nyköpingsån, komplett med hålväg och två runstenar. Det syns att jag nu har hunnit en bra bit ifrån Uppsala, stenarna har ett helt annat uttryck än de som är så vanliga hemmavid.
Sedan följde jag ån ner mot Nyköping, och kom fram strax efter lunch. Hela vägen har Länsstyrelsen i Södermanland placerat informationsskyltar om den lokala historien - ett mycket gott initiativ! Dessa finns spridda i hela länet och är mycket informativa och trevliga. Jag passerade säregna hällristningar från bronsåldern, torp från 1700-talet, industri och kvarn från 1800-talet, St Nicolaikyrkan ursprungligen uppförd under 1200-talet, Hospital, Lasarett och Idrottsplats från 1900-talet samt massor av fina och fula byggnader innan jag hamnade på Nyköpingshus där jag tittade på en miniliten medeltida marknad med tillhörande spektakel. Fina hästar. Jag pratade bland annat med ordföranden för lokalkretsen i föreningen nordsvenska hästen som var där och spexade. Sedan blev jag misstagen för en av skådespelarna av en turist; det börjar kanske bli dags att tvätta kläderna lite?
Nu bor jag på ett hotell. Egentligen var det vandrarhem som var planen, men det var fullbokat överallt. Nåväl, jag har nyttjat hotellets pool och bubbelbad, så jag är rätt nöjd ändå och ser fram emot frukostbuffén imorgon bitti. Tidigare var jag även en vända på biblioteket och lånade den poetiska Eddan samt en bok om Eriksgator, vilka jag ska läsa i ikväll. Nu kommer jag ju att bitvis följa den uråldriga färdvägen genom Kålmården, och det ska bli riktigt spännande! Här kommer ett par kloka ord ur "Havamal" som jag tycker passar väl in på vad jag håller på med:
Eld behöver, den som har kommit, och kall blivit om knäna.
Mat och kläder den man tarvar, som har över fjällen farit.
Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett.
På främmande ort går det framför guld. Slikt är den torftiges tillflykt.
Sämre vägkost man ej släpar över fältet än övermått utav öl.
Blott den vet, som vida reser och fjärran farit har,
vad lynnesart leder envar. Han vet, vad vett är.
Stor omväg till ovän är, fast vid vägen has stuga stode;
men till god vän gå genvägar, vore han fjärran faren.
Ung var jag fordom och for ensammen, då råkade jag vilse om vägen;
jag tyckte mig rik, då jag träffade en annan: man är mans gamman.
Tvagen och mätt ride mannen till tinget, fast klent han är klädd!
Över skor och knäbyxor ej skamse någon vare, ej heller över hästen, fast han har en dålig!
Med fröjd den natten motser, som har matsäck att njuta.
Kort räcka skepps rår, höstnatt hastigt skiftar.
På fem dagar växlar vädret mycket men mer på en månad.
Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna.
Vet, om en vän du har, som du väl tror, far träget att honom träffa; ty av ris höljes och högt gräs den väg, som ingen vandrar.
Ingen är så bra, att ej brist han äger, eller så dålig, att till intet han duger.
Sedan följde jag ån ner mot Nyköping, och kom fram strax efter lunch. Hela vägen har Länsstyrelsen i Södermanland placerat informationsskyltar om den lokala historien - ett mycket gott initiativ! Dessa finns spridda i hela länet och är mycket informativa och trevliga. Jag passerade säregna hällristningar från bronsåldern, torp från 1700-talet, industri och kvarn från 1800-talet, St Nicolaikyrkan ursprungligen uppförd under 1200-talet, Hospital, Lasarett och Idrottsplats från 1900-talet samt massor av fina och fula byggnader innan jag hamnade på Nyköpingshus där jag tittade på en miniliten medeltida marknad med tillhörande spektakel. Fina hästar. Jag pratade bland annat med ordföranden för lokalkretsen i föreningen nordsvenska hästen som var där och spexade. Sedan blev jag misstagen för en av skådespelarna av en turist; det börjar kanske bli dags att tvätta kläderna lite?
Nu bor jag på ett hotell. Egentligen var det vandrarhem som var planen, men det var fullbokat överallt. Nåväl, jag har nyttjat hotellets pool och bubbelbad, så jag är rätt nöjd ändå och ser fram emot frukostbuffén imorgon bitti. Tidigare var jag även en vända på biblioteket och lånade den poetiska Eddan samt en bok om Eriksgator, vilka jag ska läsa i ikväll. Nu kommer jag ju att bitvis följa den uråldriga färdvägen genom Kålmården, och det ska bli riktigt spännande! Här kommer ett par kloka ord ur "Havamal" som jag tycker passar väl in på vad jag håller på med:
Eld behöver, den som har kommit, och kall blivit om knäna.
Mat och kläder den man tarvar, som har över fjällen farit.
Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett.
På främmande ort går det framför guld. Slikt är den torftiges tillflykt.
Sämre vägkost man ej släpar över fältet än övermått utav öl.
Blott den vet, som vida reser och fjärran farit har,
vad lynnesart leder envar. Han vet, vad vett är.
Stor omväg till ovän är, fast vid vägen has stuga stode;
men till god vän gå genvägar, vore han fjärran faren.
Ung var jag fordom och for ensammen, då råkade jag vilse om vägen;
jag tyckte mig rik, då jag träffade en annan: man är mans gamman.
Tvagen och mätt ride mannen till tinget, fast klent han är klädd!
Över skor och knäbyxor ej skamse någon vare, ej heller över hästen, fast han har en dålig!
Med fröjd den natten motser, som har matsäck att njuta.
Kort räcka skepps rår, höstnatt hastigt skiftar.
På fem dagar växlar vädret mycket men mer på en månad.
Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de blir goda att begagna.
Vet, om en vän du har, som du väl tror, far träget att honom träffa; ty av ris höljes och högt gräs den väg, som ingen vandrar.
Ingen är så bra, att ej brist han äger, eller så dålig, att till intet han duger.
16. Holmsjön - Hovrasjön
Gårdagens etapp passerade historiskt intressanta Svärtabuygden. Stora gårdar och lång tradition av bergsbruk. Skogen var fylld av slagghögar, bäckarna av rester från dammar och hyttor och fälten av stora fina hus. Jag åt en "Svärtamacka" till lunch och lyckades som mest undvika de skurar som drog förbi.
Nu väl två veckor in i promenaden kan jag konstatera att vandrandet blivit lite vardag. Ryggsäcken känns inte längre tung på samma vis, utan istället "normal" att bära. Kroppen har klarat sig förvånantsvärt bra tycker jag. Den första fot-blåsan dök dock upp nu och mot slutet av en dagsetapp är musklerna trötta. Jag har haft mycket glädje av min stav, som jag kan känna mig för med när det är blött, tränga undan yvig vegetation med samt stödja mig på. När terrängen är oländig. När jag halkade på en vlöt rot häromdagen räddade den mig från att drutta omkull. Så ja, jag har stor nytta av min "pinne" som svar på frågan från en annan vandrare jag mötte på vägen.
Samtidigt tror jag att två veckor räcker ganska väl om man bara vill se sig omkring och komma bort en liten stund. Jag har börjat tänka att nästa gång jag vill uppleva Sverige, då ska jag allt ta bilen. Eller åtminstonde en packhäst. Så nog börjar det kännas. Det är också stor skillnad på dagsetapperna som är 15 km och 25 km. Men skulle alla etapper vara så vilsamma och korta som 15 km skulle resan ta väldigt mycket längre tid. Jag har kommit en bra bit på väg men har ännu en bit kvar till halvvägs. Om någon skulle vilja göra mig sällskap någon sträcka är det dock hög tid att planera in det. Släng iväg ett sms vettja, det blir kul!
Men här i Svärtabygden har jag en god vän, och vi bestämde faktiskt att vi skulle träffas och grilla igår kväll vid vindskyddet där jag skulle sova. När jag närmade mig platsen hade det dock börjat spörregna, och jag hittade inte fram. Etappkartan, min karta och verkligheten var lite oense så jag blev förvirrad, och vätan gjorde att vi åkte hem till henne istället. Och grillade på spisen. Det hela avslutades med rena lakan i en riktig säng i ett isolerat hus, och var mycket trevligt och uppskattat! Tack så mycket för gästfriheten, nu spatserar jag vidare mot nya äventyr.
Nu väl två veckor in i promenaden kan jag konstatera att vandrandet blivit lite vardag. Ryggsäcken känns inte längre tung på samma vis, utan istället "normal" att bära. Kroppen har klarat sig förvånantsvärt bra tycker jag. Den första fot-blåsan dök dock upp nu och mot slutet av en dagsetapp är musklerna trötta. Jag har haft mycket glädje av min stav, som jag kan känna mig för med när det är blött, tränga undan yvig vegetation med samt stödja mig på. När terrängen är oländig. När jag halkade på en vlöt rot häromdagen räddade den mig från att drutta omkull. Så ja, jag har stor nytta av min "pinne" som svar på frågan från en annan vandrare jag mötte på vägen.
Samtidigt tror jag att två veckor räcker ganska väl om man bara vill se sig omkring och komma bort en liten stund. Jag har börjat tänka att nästa gång jag vill uppleva Sverige, då ska jag allt ta bilen. Eller åtminstonde en packhäst. Så nog börjar det kännas. Det är också stor skillnad på dagsetapperna som är 15 km och 25 km. Men skulle alla etapper vara så vilsamma och korta som 15 km skulle resan ta väldigt mycket längre tid. Jag har kommit en bra bit på väg men har ännu en bit kvar till halvvägs. Om någon skulle vilja göra mig sällskap någon sträcka är det dock hög tid att planera in det. Släng iväg ett sms vettja, det blir kul!
Men här i Svärtabygden har jag en god vän, och vi bestämde faktiskt att vi skulle träffas och grilla igår kväll vid vindskyddet där jag skulle sova. När jag närmade mig platsen hade det dock börjat spörregna, och jag hittade inte fram. Etappkartan, min karta och verkligheten var lite oense så jag blev förvirrad, och vätan gjorde att vi åkte hem till henne istället. Och grillade på spisen. Det hela avslutades med rena lakan i en riktig säng i ett isolerat hus, och var mycket trevligt och uppskattat! Tack så mycket för gästfriheten, nu spatserar jag vidare mot nya äventyr.
Monday, 9 July 2012
15. Tegelkällan - Holmsjön
Ytterligare en kort etapp, nu i strålande solsken och god värme. Väl framme vid nattens lägerplats, ett skärmskydd vackert beläget invid den konstgjorda sjön Masugnssjön, tog jag mig ett svalkande nakendopp! Bäst som jag står och tvålar in mig märker jag att jag är iaktagen, En ung aborre står en halvmeter ifrån tårna och mer eller mindra stirrar. Kors i allsin dar... Han vände liksom förläget och försvan. Trodde jag. Nej han (eller hon?) tittade fram fler gånger och var alls inte blyg. Trevlig firre. (Ja, jag vet att man inte ska förmänskliga djur, men det illustrerade så fint hur den betedde sig. Säkerligen är den van vid att vandrare diskar där)
Jag har tagit det lugnt idag också, förutom rasten vid Bälinge kyrka som jag skrev om tidigare satt jag ett par timmar på ett cafe i Tystberga när solen lyste som hetast. Det var mycket angenämnt. Annars har etappen dominerats av väg; större och mindre, och därmed varit förhållandevis djurfattig. Ett korttare parti i en skogsbacke resulterade i en huggorm, två ekorrar samt ett gäng trädkrypare och nötväckor. Jag har hittills på min vandring (peppar, peppar) inte blivit biten av en enda fästing! Dock har flera stycken varit och tafsat, jag har vänligt men bestämt avvisat inviterna. Sträckningen idag har dock varit botaniskt högintressant, speciellt längs med E4an (som jag hör i bakgrunden). Blåsuga, brudbröd, jungfrulin, höskallra, prästkrage, darrgräs, blåklockor, måror... Listan kan göras mycket lång. Jag nöjer mig med att fantisera över hur landskapet såg ut för ett par hundra år sedan. Säkerligen helt skoglöst ( sjön heter Masugnssjön för tusan!) och ack så anskrämligt fatttigt för de allra flesta.
För ett litet fåtal var nog livet istället riktigt flott. De herresäten som Sörmland är så fullt utav vittnar om en tid när överklassen var enormt mycket rikare är de stora massorna. Den sortens klyftor finns inte kvar i Sverige idag som tur är, men det betyder också att slottsbyggandet liksom kommit av sig. Jag skulle gärna rita och låta uppföra ett modernt slott i ny-gustaviansk/modern/ny-nyklassicistisk stil, någon som har lust att sponsra projektet med några hundra miljoner? Näe, trodde inte det. Jag får fortsätta att rita på mitt luftslott i fantasin. Dagens botaniska fråga får bli fyra stycken, för jag har missat några dar tidigare och de börjar hopa ig. Så innan jag glömmer bort dem: en vanlig ormbunke, strutformig till växtsättet och ganska ljust, jämnt och klart grön, med tandade småblad vilka ter sig ha delat upp sig i småblad en gång mindre än brukligt. Bud?
En gul ört, liknande prästkrage men genomfärgat klargula blommor och flikiga lite matta blad, vissa enkla andra med flera stänglar. Ruderatmark, soligt.
en upp till lårhög ört med blanka tjocka blad, parvis motstående, och vita små fyrställda blommor vilka ter sig vara gjorda i solitt men sprött material (tänk porslinsblomma). Frisk skogsmark, högt upp i dikesrenar, villaområden.
en minivariant av kungsljus, frisk hag- och ängsmark, endast en liten del av stängelns blommor utslagen vid samma tillfälle, blommar nerifrån. Sticker upp över gräs- och örtfloran.
Kom igen nu! Jag har jättemånga duktiga vänner som kan mer än mig om detta. Jag vet inte om ni läser, men om ni gör det - dela med er av er klokskap!
Jag har tagit det lugnt idag också, förutom rasten vid Bälinge kyrka som jag skrev om tidigare satt jag ett par timmar på ett cafe i Tystberga när solen lyste som hetast. Det var mycket angenämnt. Annars har etappen dominerats av väg; större och mindre, och därmed varit förhållandevis djurfattig. Ett korttare parti i en skogsbacke resulterade i en huggorm, två ekorrar samt ett gäng trädkrypare och nötväckor. Jag har hittills på min vandring (peppar, peppar) inte blivit biten av en enda fästing! Dock har flera stycken varit och tafsat, jag har vänligt men bestämt avvisat inviterna. Sträckningen idag har dock varit botaniskt högintressant, speciellt längs med E4an (som jag hör i bakgrunden). Blåsuga, brudbröd, jungfrulin, höskallra, prästkrage, darrgräs, blåklockor, måror... Listan kan göras mycket lång. Jag nöjer mig med att fantisera över hur landskapet såg ut för ett par hundra år sedan. Säkerligen helt skoglöst ( sjön heter Masugnssjön för tusan!) och ack så anskrämligt fatttigt för de allra flesta.
För ett litet fåtal var nog livet istället riktigt flott. De herresäten som Sörmland är så fullt utav vittnar om en tid när överklassen var enormt mycket rikare är de stora massorna. Den sortens klyftor finns inte kvar i Sverige idag som tur är, men det betyder också att slottsbyggandet liksom kommit av sig. Jag skulle gärna rita och låta uppföra ett modernt slott i ny-gustaviansk/modern/ny-nyklassicistisk stil, någon som har lust att sponsra projektet med några hundra miljoner? Näe, trodde inte det. Jag får fortsätta att rita på mitt luftslott i fantasin. Dagens botaniska fråga får bli fyra stycken, för jag har missat några dar tidigare och de börjar hopa ig. Så innan jag glömmer bort dem: en vanlig ormbunke, strutformig till växtsättet och ganska ljust, jämnt och klart grön, med tandade småblad vilka ter sig ha delat upp sig i småblad en gång mindre än brukligt. Bud?
En gul ört, liknande prästkrage men genomfärgat klargula blommor och flikiga lite matta blad, vissa enkla andra med flera stänglar. Ruderatmark, soligt.
en upp till lårhög ört med blanka tjocka blad, parvis motstående, och vita små fyrställda blommor vilka ter sig vara gjorda i solitt men sprött material (tänk porslinsblomma). Frisk skogsmark, högt upp i dikesrenar, villaområden.
en minivariant av kungsljus, frisk hag- och ängsmark, endast en liten del av stängelns blommor utslagen vid samma tillfälle, blommar nerifrån. Sticker upp över gräs- och örtfloran.
Kom igen nu! Jag har jättemånga duktiga vänner som kan mer än mig om detta. Jag vet inte om ni läser, men om ni gör det - dela med er av er klokskap!
14. Gisekvarn - Tegelkällan
Den här etappen var den första av en serie lite kortare dagsetapper, så jag tog det ganska lugnt. Gårdagen var dock rätt så blöt och planen var att övernatta på Tegelkällans vandrarhem för att torka lite. Hela dagen ringde jag de två nummer som listas dit utan svar, och inte förrens jag var nästan helt framme var det någon som svarade. Det var fullbelagt! Jaha, det blev kohage för mig men det gick bra det med. Nu är det mesta jag äger åtminstonde fuktigt, men idag är redan varm och go så det torkar på bra.
Allt ringandet ledde dock till ett urladdat batteri, därav avsaknaden av uppdatering igårkväll. Det fick bli nu istället. Jag har rastat vid Bälinge kyrka som ligger i närheten av Tystberga utanför Nyköping. Jag har fått titta på de fina. Kalkmålningarna, två ljuskronor daterade 1550, tvättat lite strumpor, fyllt vattenflaskorna och ladddat telefonen. Nu ska jag göra iordning lite lunch och vandra vidare till Tystberga.
Gårdagen var som sagt blöt. Den första lätta skuren vid fyratiden, sedan uppehåll under dagen för att låta himmelens kranar öppna sig frampå eftermiddagen. Jag hade behövt vindrutetorkare till mina glasögon. Regnkläderna var bra men likväl vart skogen blöt precis överallt och gräset och luften gjorde att vätan trängde sig på i alla fall. De flesta djur jag såg var av det ringliga eller blöta slaget; kopparödla, olika grodor och en död gädda. Jag tänkte på livet och döden som i vad som är meningen med livet. Och var livet kommer ifrån. Slutsatsen blev att störst av allt är kärleken. Det är kärleken som gör livet värt att leva och som gör att man märker att man lever. Den passionerade, lidelsefulla förälskelsen; den ljuva, romantiska kärleken och den stadiga, varma och ärliga ömsesidiga vännskapen. Många skulle nog lägga till kärleken till Gud, men eftersom jag inte har något såant förhållande med det här Gud så blir det den jordiska kärleken för mig.
om kärleken är livets mening så finns det också en massa tyckande och tänkande om hur man ska leva sitt liv. Till detta kan jag foga att man bör leva så som man tror på att man ska leva. Man ska vara ärlig mot sig själv, då slipper man samvetskval och ånger. Det är bara när man handlar emot sitt bättre vetande som man har något att grämma sig över. Gör man sitt bästa och det ändå går fel, ja då var det ju ingenting som man själv kunde råda över, eller hur? För övrigt finns det så himla mycket klokskap bakom alla de där gamla talesätten. De är helt klart värda att begrunda både en och två gånger...
Dagens botaniska fråga handlar om en svamp istället. Jag sprang på. Tre vita buckliga klot stora som badbollar vilka vid närmare inspektion visade sig ha lite lätt svampig konsistens. VAD ÄR DETTA?
Allt ringandet ledde dock till ett urladdat batteri, därav avsaknaden av uppdatering igårkväll. Det fick bli nu istället. Jag har rastat vid Bälinge kyrka som ligger i närheten av Tystberga utanför Nyköping. Jag har fått titta på de fina. Kalkmålningarna, två ljuskronor daterade 1550, tvättat lite strumpor, fyllt vattenflaskorna och ladddat telefonen. Nu ska jag göra iordning lite lunch och vandra vidare till Tystberga.
Gårdagen var som sagt blöt. Den första lätta skuren vid fyratiden, sedan uppehåll under dagen för att låta himmelens kranar öppna sig frampå eftermiddagen. Jag hade behövt vindrutetorkare till mina glasögon. Regnkläderna var bra men likväl vart skogen blöt precis överallt och gräset och luften gjorde att vätan trängde sig på i alla fall. De flesta djur jag såg var av det ringliga eller blöta slaget; kopparödla, olika grodor och en död gädda. Jag tänkte på livet och döden som i vad som är meningen med livet. Och var livet kommer ifrån. Slutsatsen blev att störst av allt är kärleken. Det är kärleken som gör livet värt att leva och som gör att man märker att man lever. Den passionerade, lidelsefulla förälskelsen; den ljuva, romantiska kärleken och den stadiga, varma och ärliga ömsesidiga vännskapen. Många skulle nog lägga till kärleken till Gud, men eftersom jag inte har något såant förhållande med det här Gud så blir det den jordiska kärleken för mig.
om kärleken är livets mening så finns det också en massa tyckande och tänkande om hur man ska leva sitt liv. Till detta kan jag foga att man bör leva så som man tror på att man ska leva. Man ska vara ärlig mot sig själv, då slipper man samvetskval och ånger. Det är bara när man handlar emot sitt bättre vetande som man har något att grämma sig över. Gör man sitt bästa och det ändå går fel, ja då var det ju ingenting som man själv kunde råda över, eller hur? För övrigt finns det så himla mycket klokskap bakom alla de där gamla talesätten. De är helt klart värda att begrunda både en och två gånger...
Dagens botaniska fråga handlar om en svamp istället. Jag sprang på. Tre vita buckliga klot stora som badbollar vilka vid närmare inspektion visade sig ha lite lätt svampig konsistens. VAD ÄR DETTA?
Saturday, 7 July 2012
13. Sandvik - Gisekvarn
Idag är en tuff dag. Det är sånt väder man blir arg av, och jag har gått och varit småarg och trött redan under förmiddagen. Inte har jag hunnit särskillt lånt heller. Just nu befinner jag mig i Trosas gästhamn, där jag för en liten peng fått duscha, tvätta lite strumpor och fylla på vatten. Jag har lärt mig att Compeed-plåster måste tejpas, annars kladdar de ner strumporna så att de inte längre går att rädda. Nu när jag packar ihop ska jag äta en sen lunch, handla mat för två dagar och försöka hitta nya strumpor, åtminstånde något par. Nedrans.
Det är synd att idag blivit så tung. Det är fint här i Trosa-trakten. Många rara hus och blommor, fina vyer. Grönt geäs och havsvikar. Jag passerade ett torp med en häck av fläder som stod i full blom. Normalt brukar jag göra fläderblomssaft vid den här årstiden, men tyvärr inte i år. Familjens buskar har dessutom frusit ner så det finns ändå inga blommor.
Vi får se hur långt jag kommer idag, kanske går det lättare senare på dagen. Planen är att nå ett vindskydd vid Gisekvarn men regnet som ska avlösa denna tryckande fuktighet kommer inte förrens imorgon så jag är inte orolig för att stanna tidigare. Men hur det nu blir med den saken så kommer jag att passera 200 km gränsen idag. Det är inte så illa pinkat!
Det är synd att idag blivit så tung. Det är fint här i Trosa-trakten. Många rara hus och blommor, fina vyer. Grönt geäs och havsvikar. Jag passerade ett torp med en häck av fläder som stod i full blom. Normalt brukar jag göra fläderblomssaft vid den här årstiden, men tyvärr inte i år. Familjens buskar har dessutom frusit ner så det finns ändå inga blommor.
Vi får se hur långt jag kommer idag, kanske går det lättare senare på dagen. Planen är att nå ett vindskydd vid Gisekvarn men regnet som ska avlösa denna tryckande fuktighet kommer inte förrens imorgon så jag är inte orolig för att stanna tidigare. Men hur det nu blir med den saken så kommer jag att passera 200 km gränsen idag. Det är inte så illa pinkat!
Friday, 6 July 2012
12. Kasholmen - Sandvik
Idag har varit en mycket lång dag, och den är inte över än. Jag började med pendeln kl 07.21 och räknar med minst 40 000 steg idag. Det är ett par kilometer kvar till natthärbärget, men jag ville ta en paus nu när jag var uppe på en fin höjd med en sjudundrande utsikt över Trosa skärgård. Det är så fint när man väl tagit sig upp till topparna! Men det gör bara att man inser hur bra man har det, och hur fint man även har det hemmavid. Ibland kan man ju bli lite hemmablind.
Jag steg av bussen i närheten av Hölö kyrka, och begav mig dit för att se om det var någon där. Först verkade det inte så, men sen såg jag att det huset som verkade vara ett kansli (pastorsexpeditionen) skulle vara bemannat från kl 9 onsdagar och fredagar. Eftersom klockan var fem i nio satte jag mig ner och väntade en stund. Tiden gick, och ingen dök upp. Jag började tro att Svenska Kyrkan helt enkelt slutat med det där med kyrkobesök. Men helt plötsligt dök där upp en jättetrevlig vaktmästare, som lät hälsa att pastorn var sen idag eftersom kyrkan skulle ha kvällsaktiviterer senare. Men jag fick komma in i kyrkan, jag fick mig lite historia till livs, jag fick hembakat fika och några spökhistorier, och så småningom även två stämplar i mitt pass; ett för Mörkö (igår) och ett för Hölö (idag).
Sen gick jag vidare, och sprang på en liten bod som sålde ekologisk och lokaltillverkad glass. Supergott! Snart passerade jag även min lillebrors gamla skola, den var sig lik. Väl inne på Tullgarn-området genade jag lite för dagen gick och den planerade sträckan lång. Det visade sig vara ett klokt beslut, för väl framme vid slottet blev jag den siste som serverades lunch på värdshuset. Jag besökte ett stort och tämligen renoverat orangeri och gick sedan på visning i slottet. Det var mycket intressant och inspirerande! För bara några år sedan gjorde Statens Fastighetsverk en stor renovering och omdränering av slottet, vilket verkligen behövdes. Nu verkar saker och ting falla på plats. Efter visningen tittade jag runt i trädgården och parken, som också skulle behöva en ansiktslyftning. Viss restaurering pågår dock redan. Jag skulle gärna vilja veta mer om fastigheten och trädgårdarna, och när jag frågade fick jag beskedet att dett håller på att ges ut ett bokverk om de kungliga slotten, och att Tullgarn är nästa volym på tur. Den ska jag hålla utkik efter på biblioteket.
Jag steg av bussen i närheten av Hölö kyrka, och begav mig dit för att se om det var någon där. Först verkade det inte så, men sen såg jag att det huset som verkade vara ett kansli (pastorsexpeditionen) skulle vara bemannat från kl 9 onsdagar och fredagar. Eftersom klockan var fem i nio satte jag mig ner och väntade en stund. Tiden gick, och ingen dök upp. Jag började tro att Svenska Kyrkan helt enkelt slutat med det där med kyrkobesök. Men helt plötsligt dök där upp en jättetrevlig vaktmästare, som lät hälsa att pastorn var sen idag eftersom kyrkan skulle ha kvällsaktiviterer senare. Men jag fick komma in i kyrkan, jag fick mig lite historia till livs, jag fick hembakat fika och några spökhistorier, och så småningom även två stämplar i mitt pass; ett för Mörkö (igår) och ett för Hölö (idag).
Sen gick jag vidare, och sprang på en liten bod som sålde ekologisk och lokaltillverkad glass. Supergott! Snart passerade jag även min lillebrors gamla skola, den var sig lik. Väl inne på Tullgarn-området genade jag lite för dagen gick och den planerade sträckan lång. Det visade sig vara ett klokt beslut, för väl framme vid slottet blev jag den siste som serverades lunch på värdshuset. Jag besökte ett stort och tämligen renoverat orangeri och gick sedan på visning i slottet. Det var mycket intressant och inspirerande! För bara några år sedan gjorde Statens Fastighetsverk en stor renovering och omdränering av slottet, vilket verkligen behövdes. Nu verkar saker och ting falla på plats. Efter visningen tittade jag runt i trädgården och parken, som också skulle behöva en ansiktslyftning. Viss restaurering pågår dock redan. Jag skulle gärna vilja veta mer om fastigheten och trädgårdarna, och när jag frågade fick jag beskedet att dett håller på att ges ut ett bokverk om de kungliga slotten, och att Tullgarn är nästa volym på tur. Den ska jag hålla utkik efter på biblioteket.
Thursday, 5 July 2012
Utrustningshaveri
Idag när jag vaknade var det lite mer mulet än tidigare, vilket i grund och botten är bra. Det blir lite svalare och därmed lättare att gå, och jag gillar dessutom de lite fuktigare väderlekarna. Men likväl hade jag en lite olustig känsla, onda aningar så att säga. När jag packat ihop mitt lilla läger och krängt på mig ryggsäcken knakade det betänkligt både här och där och endast några kilometer in på vandringen så besannades mina farhågor. Ryggsäcken gick sönder!
Det var plastgängorna som håller ihop höftbältet med själva säcken som hade gett med sig. Antagligen hade ett av dem sprukigt vid något tillfälle, och sedan hade de alla gått av en efter en. Vad gör man när man står mitt uppe i en skogsbacke och utrustningen pajar? Tja, det var inte mycket att göra än att försöka kontakta kundtjänst på Naturkompaniet och ta sig in till Stockholm för att fixa ett byte. Eftersom att det fortfarande gick att bära ryggsäcken, även om det var lite krångligare än normalt, tog jag mig till Mörkö kyrka för att undersöka bussmöjligheterna. Genom lite kommunikation med mina föräldrar konstaterades det snabbt att resan in till Stockholm med lokaltrafiken skulle ta hela dagen i anspråk, och helt omöjliggöra en lösning redan idag, så mina goa föräldrar kom och hämtade mig istället. Jättesnällt, och tur att jag ändå var så pass nära E4:an och Stockholm.
Kontakten med kundtjänst gick fantastiskt bra. Det konstaterades snabbt att detta var ett solklart reklamationsärende, och att min ryggsäck skulle skickas till leverantören för analys. Men eftersom leverantören (Arc´teryx) har semesterstängt och jag var mitt uppe i en vandring skulle jag få en ny väska direkt över disk när jag lämnade in min egen. Sedan fick jag veta vilken butik i Stockholm (endast en!) som hade rätt modell i rätt storlek, och cirka fem timmar efter haveriet hade jag fått en ny. Jag betalar gärna tre hundra kronor extra vid inköpet för den servicen, slå det "namnlös nätbutik" om ni kan!
Så, nu sitter jag hemma hos mina föräldrar och skriver. Jag har packat om i min nya ryggsäck och noterar stillsamt att jag nu ligger ytterliggare efter i vandringsplanen. Det gör dock ingenting, och det har hittills varit betydligt behagligare att gå än jag räknat med. Än så länge endast lite träningsvärk och en ömmande trampdyna som lätt botades med ett Compeed-plåster.
Imorgon bitti tar jag pendeln ut till Södertälje hamn och buss tillbaka mot Pålsundet. Jag räknar med att äta lunch vid Tullgarns slott och att gå på visning på detta anrika kungliga residens. Det ska bli kul! Dagens lilla vandringsavsnitt var mest sorgligt. Täta granplaneringar, bitvis med Douglasgran, och döende ekjättar kvävda av barren och skuggan. Särskillt en individ fångade mitt medlidande, den var enorm, 4-5 meter i omkrets med massor av döda grenar. Endast toppen var grön. Tänk vilket fantastiskt landskap Mörkö måste ha varit för hundra år sedan när dessa vidsträckta områden dominerades av ängshävd. Allt möjliggjort genom kungens förläningar till uppskattad adel och folkets slit... Mamma och pappa fick dock oväntat lite nyplockade kantareller på kvällsmackan, det var gott.
Det var plastgängorna som håller ihop höftbältet med själva säcken som hade gett med sig. Antagligen hade ett av dem sprukigt vid något tillfälle, och sedan hade de alla gått av en efter en. Vad gör man när man står mitt uppe i en skogsbacke och utrustningen pajar? Tja, det var inte mycket att göra än att försöka kontakta kundtjänst på Naturkompaniet och ta sig in till Stockholm för att fixa ett byte. Eftersom att det fortfarande gick att bära ryggsäcken, även om det var lite krångligare än normalt, tog jag mig till Mörkö kyrka för att undersöka bussmöjligheterna. Genom lite kommunikation med mina föräldrar konstaterades det snabbt att resan in till Stockholm med lokaltrafiken skulle ta hela dagen i anspråk, och helt omöjliggöra en lösning redan idag, så mina goa föräldrar kom och hämtade mig istället. Jättesnällt, och tur att jag ändå var så pass nära E4:an och Stockholm.
Kontakten med kundtjänst gick fantastiskt bra. Det konstaterades snabbt att detta var ett solklart reklamationsärende, och att min ryggsäck skulle skickas till leverantören för analys. Men eftersom leverantören (Arc´teryx) har semesterstängt och jag var mitt uppe i en vandring skulle jag få en ny väska direkt över disk när jag lämnade in min egen. Sedan fick jag veta vilken butik i Stockholm (endast en!) som hade rätt modell i rätt storlek, och cirka fem timmar efter haveriet hade jag fått en ny. Jag betalar gärna tre hundra kronor extra vid inköpet för den servicen, slå det "namnlös nätbutik" om ni kan!
Så, nu sitter jag hemma hos mina föräldrar och skriver. Jag har packat om i min nya ryggsäck och noterar stillsamt att jag nu ligger ytterliggare efter i vandringsplanen. Det gör dock ingenting, och det har hittills varit betydligt behagligare att gå än jag räknat med. Än så länge endast lite träningsvärk och en ömmande trampdyna som lätt botades med ett Compeed-plåster.
Imorgon bitti tar jag pendeln ut till Södertälje hamn och buss tillbaka mot Pålsundet. Jag räknar med att äta lunch vid Tullgarns slott och att gå på visning på detta anrika kungliga residens. Det ska bli kul! Dagens lilla vandringsavsnitt var mest sorgligt. Täta granplaneringar, bitvis med Douglasgran, och döende ekjättar kvävda av barren och skuggan. Särskillt en individ fångade mitt medlidande, den var enorm, 4-5 meter i omkrets med massor av döda grenar. Endast toppen var grön. Tänk vilket fantastiskt landskap Mörkö måste ha varit för hundra år sedan när dessa vidsträckta områden dominerades av ängshävd. Allt möjliggjort genom kungens förläningar till uppskattad adel och folkets slit... Mamma och pappa fick dock oväntat lite nyplockade kantareller på kvällsmackan, det var gott.
Wednesday, 4 July 2012
11. Viad - Kasholmen
Ytterligare en dag till ända, och nu sitter jag på en. Sandstrand på Mörkö, vågorna kluckar stillsamt mot stranden, en liten brasa sprakar förnöjsamt och på himmlen stigen fullmånen genom några lätta dimridåer. Det går att kalla sådana här kvällar för magiska, om man nu tror på sådant. Jag har vid tillfällen varit fast övertygad om att magi inte finns, men vid andra tillfällen har jag inte alls varit lika säker. Just nu tror jag i alla fall på att livet är underbart, det gäller bara att gå ut i världen och ta för sig!
Dagens dos av smultron ökar hela tiden, och blåbären blir större och mörkare nästan för vart steg jag tar. Det är nästan som om man kunde se dem växa. Jag går ju visserligen söderut men det går ju inte SÅ fort frammåt. Men det är så mycket smultron överallt, och på så lätta ställen, att jag inte kan låta bli att undra om det inte finns några barn alls i trakten? Jag kunde cykla ganska långt för en näve smultron när jag var i 10-13 års åldern, varför finns smultronen kvar?
Dagens dos av smultron ökar hela tiden, och blåbären blir större och mörkare nästan för vart steg jag tar. Det är nästan som om man kunde se dem växa. Jag går ju visserligen söderut men det går ju inte SÅ fort frammåt. Men det är så mycket smultron överallt, och på så lätta ställen, att jag inte kan låta bli att undra om det inte finns några barn alls i trakten? Jag kunde cykla ganska långt för en näve smultron när jag var i 10-13 års åldern, varför finns smultronen kvar?
10. Lida - Viad
Jag befinner mig i ett av Sveriges största gravfält från forntiden, och det var så fantastiskt att jag var tvungen att göra ett litet stopp. Tanken är svindlande när man försöker föreställa sig hur här såg ut för ett par tusen år sedan. Den som bestämt sträckningen för Sörmlandsleden hade uppenbarligen en förkärlek för höjder, och eftersom landskapet här är ganska kuperat blir det lite uppp och ner. Efter den senaste stigningen blev jag dock totalt mållös av den milsvida utsikten. Och högst upp, invid en uråldrig tall, fans ett stort kolapsat gravröse.
nu sitter jag vid en av de mest bedårande små kallkällor jag någonsin sett, nedstigen från samma höjd. Jag har tagit en bild men det var mycket omstäändigt att lägga upp utan en dator så det får vänta. Platsen känns rent ut sagt magisk och det äär lätt att föreställa sig hur forntidens folk dyrkade lundar och kallkällor. Med korpar kraxande i luften ovan och spår av stearin på marken är det kanske inte så svårt att tro att även dagens människor i trakten nyttjar den här källan för just sin kult.
Jag är snart framme vid den plats där jag hade tänka att sova igår natt, vilket betyder att jag bara är ett par timmar efter enligt planen. Jag fortsatte nämligen en bra bit igår efter mitt blogginlägg, för kvällen var så otroligt fin. Då såg jag bland annat två vita skogssniglar och en lufsande grävling precis invid stigen. Men det som verkligen fick mig att trampa på var växtligheten. Granar tjocka som ansenliga ekar och rena tunnlar av snår och buskar. Alla borde få chansen att uppleva detta. Ut och svettas på Sveriges låglandsleder med mig i sommar! Du kommer inte att ångra det.
Dagens botaniska fråga: finns det vit brunört? Och om inte, vad var det då jag såg?
nu sitter jag vid en av de mest bedårande små kallkällor jag någonsin sett, nedstigen från samma höjd. Jag har tagit en bild men det var mycket omstäändigt att lägga upp utan en dator så det får vänta. Platsen känns rent ut sagt magisk och det äär lätt att föreställa sig hur forntidens folk dyrkade lundar och kallkällor. Med korpar kraxande i luften ovan och spår av stearin på marken är det kanske inte så svårt att tro att även dagens människor i trakten nyttjar den här källan för just sin kult.
Jag är snart framme vid den plats där jag hade tänka att sova igår natt, vilket betyder att jag bara är ett par timmar efter enligt planen. Jag fortsatte nämligen en bra bit igår efter mitt blogginlägg, för kvällen var så otroligt fin. Då såg jag bland annat två vita skogssniglar och en lufsande grävling precis invid stigen. Men det som verkligen fick mig att trampa på var växtligheten. Granar tjocka som ansenliga ekar och rena tunnlar av snår och buskar. Alla borde få chansen att uppleva detta. Ut och svettas på Sveriges låglandsleder med mig i sommar! Du kommer inte att ångra det.
Dagens botaniska fråga: finns det vit brunört? Och om inte, vad var det då jag såg?
Tuesday, 3 July 2012
9b. Paradiset - Lida
Vilken fantastisk sträcka! Idag har jag mått jättefint, jag har ätit solvarma smultron och druckit kristallklart och kallt vatten direkt ur en källa. Även efter att jag lämnat naturreservaten bakom mig var omgivningarna fantastiska. En sträcka gick längs en kraftledningsgata, och där fullkomligt kryllade det av liv. Våra kraftledningsgator är en förbisedd resurs tror jag. Där fanns backnejlika, backglim, vitblära, stor blåklocka, måror, prästkrage... och smultron! :)
Nu sitter jag vid Lidas Värdshus, jag har fikat och rastat en stund men vederkyrkan här är stängd. Den ä nybyggd och tydligen populär för dop och bröllop har jag läst på en skylt, men varför är den då så igenbommad hela sommaren? Det kan inte lilla jag förstå. Men vackrare än någon byggnad kan vara är att uppleva naturen på det här sättet. Strax innan jag nådde fram till Lida passerade jag en liten topp, med en hej dundrande utsikt. Väldigt häftigt att se skogen från det perspektivet. Och klart värt vedermödan att baxa upp både sig själv och packningen för den branta steniga stigen.
Annars tyckte jag att Markuskyrkan i Björkhagen var mycket vacker. Det är en nybyggd kyrka där arkitekten lyckats med konststycket att plocka det bäasta (känslan och ljuset/mörkret) från den äldre traditionella kyrkotraditioneen och ändå låta uppföra en modern och ändamålsenlig kyrkobyggnad. Så borde allting vara. Inte bara byggnader.
Idag har jag även sett en korp. Det påminde mig dels om det korppar vi har hemma, som jag kan skilja honan från hanen på deras läte, och på Hugin och Munin förståss. Det var länge sedan jag läste Eddorna, det är nog snart dags igen. Men jag tänker inte släpa på några böcker. Jag och ryggsäcken börjar komma ganska bra överens nu, jag har gjort några justeringar idag, men inte tillräkligt bra för att öka lasten...
En flora hade dock varit kul.
Nu sitter jag vid Lidas Värdshus, jag har fikat och rastat en stund men vederkyrkan här är stängd. Den ä nybyggd och tydligen populär för dop och bröllop har jag läst på en skylt, men varför är den då så igenbommad hela sommaren? Det kan inte lilla jag förstå. Men vackrare än någon byggnad kan vara är att uppleva naturen på det här sättet. Strax innan jag nådde fram till Lida passerade jag en liten topp, med en hej dundrande utsikt. Väldigt häftigt att se skogen från det perspektivet. Och klart värt vedermödan att baxa upp både sig själv och packningen för den branta steniga stigen.
Annars tyckte jag att Markuskyrkan i Björkhagen var mycket vacker. Det är en nybyggd kyrka där arkitekten lyckats med konststycket att plocka det bäasta (känslan och ljuset/mörkret) från den äldre traditionella kyrkotraditioneen och ändå låta uppföra en modern och ändamålsenlig kyrkobyggnad. Så borde allting vara. Inte bara byggnader.
Idag har jag även sett en korp. Det påminde mig dels om det korppar vi har hemma, som jag kan skilja honan från hanen på deras läte, och på Hugin och Munin förståss. Det var länge sedan jag läste Eddorna, det är nog snart dags igen. Men jag tänker inte släpa på några böcker. Jag och ryggsäcken börjar komma ganska bra överens nu, jag har gjort några justeringar idag, men inte tillräkligt bra för att öka lasten...
En flora hade dock varit kul.
Monday, 2 July 2012
9a. Rudans gård (Handen) - Paradiset
Det gick lättare och lättare att gå, kanske var jag bara jättestel, men likväl stannade jag här mitt i Hanveden. Det finns flera vindskydd och faktiskt även en liten folksamling. Fast det är en väldigt vild känsla i skogen, otroligt vackert - och bara några timmar till fots från pendeltåget, så är det kanske inte så konstigt. Jag kommer att dela "Ugglakojan" med ettt par ifrån Belgien som är här och turistar på Sörmlandsleden.
på föregående tema; några frågor om det jag sett: vad heter orkiden i skogen med blommor som en liljekonvalje? Vad var det för en häftig svamp jag såg, den såg ut som en vit sparissknopp med hinna, och böjd som en böngrodd innan den rätar sig? Och vad för slaggs växt är vattenklöver egentligen? Nu på kvällen såg jag en snok som jagade grodyngel i strandkanten, så nu har jag bockat av de "ormar" jag hoppas på. Hasselsnok känns en smula oealistiskt. Och övriga amfibier kan jag inte vid artnamn. Av klövdjuren är det krondjort, älg och vildsvin kvar. Spår av bäver avklarat, men inga djur. Igelkott, ingen grävling än. Fladdermöss vågar jag mig inte ens på att försöka artbestämma. Bofink, trastar, duva, gök, gräsänder, nån dopping, vitfågel... Jag kommer inte ens ihåg vad jag sett.
Men jag har hittat Gud. Eller, jag har hittat det som jag tror att de kristna kallar för Gud. Det var faktiskt ett tag sedan, och som så ofta handlade det mest om att ställa rätt fråga. Och när jag gjorde det var det ganska enkelt (Rousseau är min nya idol, efter den Heliga Birgitta = Sveriges första kvinnliga internationella politiker). Vad är det som gör att människor hela världen över tror på något gudomligt, trots att denna tro gestaltar sig så otroligt olika? Jo, jag tror att det inom oss alla finns någonting som vi väljer att lyssna till, eller väljer att ignorera, och det är det här som är det som är gudomligt. Följdfrågan blir givetvis om "rösten" eller känslan eller detta undrmedvetna är oberoende av omgivningen eller ej. Den frågan ska jag grunna vidare på.
på föregående tema; några frågor om det jag sett: vad heter orkiden i skogen med blommor som en liljekonvalje? Vad var det för en häftig svamp jag såg, den såg ut som en vit sparissknopp med hinna, och böjd som en böngrodd innan den rätar sig? Och vad för slaggs växt är vattenklöver egentligen? Nu på kvällen såg jag en snok som jagade grodyngel i strandkanten, så nu har jag bockat av de "ormar" jag hoppas på. Hasselsnok känns en smula oealistiskt. Och övriga amfibier kan jag inte vid artnamn. Av klövdjuren är det krondjort, älg och vildsvin kvar. Spår av bäver avklarat, men inga djur. Igelkott, ingen grävling än. Fladdermöss vågar jag mig inte ens på att försöka artbestämma. Bofink, trastar, duva, gök, gräsänder, nån dopping, vitfågel... Jag kommer inte ens ihåg vad jag sett.
Men jag har hittat Gud. Eller, jag har hittat det som jag tror att de kristna kallar för Gud. Det var faktiskt ett tag sedan, och som så ofta handlade det mest om att ställa rätt fråga. Och när jag gjorde det var det ganska enkelt (Rousseau är min nya idol, efter den Heliga Birgitta = Sveriges första kvinnliga internationella politiker). Vad är det som gör att människor hela världen över tror på något gudomligt, trots att denna tro gestaltar sig så otroligt olika? Jo, jag tror att det inom oss alla finns någonting som vi väljer att lyssna till, eller väljer att ignorera, och det är det här som är det som är gudomligt. Följdfrågan blir givetvis om "rösten" eller känslan eller detta undrmedvetna är oberoende av omgivningen eller ej. Den frågan ska jag grunna vidare på.
Mellanspel i Haninge
Idag när jag vaknade hade jag en fruktansvärd träningsverk. De två senaste dagarnas strapatser gjorde sig tydligt till känna. Därför bestämde jag mig för att ta det lite lugnare idag. Hela förmiddagen har gått åt till pyssel och en liten utflykt till Hemköp och Lindex. Pysslet resulterade i att jag hittat ett vindskydd och en tappkran som jag inte kännt till sedan tidigare, och det jättelägligt placerat också! Etapp 9 delar jag därmed upp på en a-del idag och en b-del imorgon. Det är nog bra. Jag har varit lite orolig för denna sträck, en av vandringens längsta och placerat vid mycket stor risk för blåsor/träningsverk i tiden...
Nu har jag dock lämnat civilisationen bakom mig för den här gången. Stockholm är fruktansvärt stort! Och man kan höra bruset från de större vägarna en timme innan man når fram. Det snackas om ljusförorening i atmosfären men jag skulle vilja nämna även ljud som ett störande spill... Jag är trött på det eviga sårlet, men också på alla flygande insekter som envisas med att fastna i min ovårdade kalufs. Men framförallt är jag trött på att passera en massa söta, häftiga, faskinerande och coola växter som jag inte kan namnet på. Argast blir jag på att jag kan så jättelite om fanerogamer, och att den kursen jag tänkt gå har lagts ner. Inte slipper jag ifrån SLUSS och "jobbet" än på ett tag inte, men det känns bättre redan. Så snart så. Snart finns bara jag och härligheten!
Nu har jag dock lämnat civilisationen bakom mig för den här gången. Stockholm är fruktansvärt stort! Och man kan höra bruset från de större vägarna en timme innan man når fram. Det snackas om ljusförorening i atmosfären men jag skulle vilja nämna även ljud som ett störande spill... Jag är trött på det eviga sårlet, men också på alla flygande insekter som envisas med att fastna i min ovårdade kalufs. Men framförallt är jag trött på att passera en massa söta, häftiga, faskinerande och coola växter som jag inte kan namnet på. Argast blir jag på att jag kan så jättelite om fanerogamer, och att den kursen jag tänkt gå har lagts ner. Inte slipper jag ifrån SLUSS och "jobbet" än på ett tag inte, men det känns bättre redan. Så snart så. Snart finns bara jag och härligheten!
Sunday, 1 July 2012
8. Alby friluftsområde - Handen
Det första jag såg imorse när jag kröp ur sovsäcken var en dovhjort som försiktigt korsade den öppna ytan. Kul! Det var ett tag sen. Och dagen fortsatte med en hel del roliga möten. En arg ekorre, trädkrypare, skogsnycklar... Igår såg jag även nattviol, men jag har inte sprungit på några tvåblad. Jag vet att de ska finnas i området men ingen sådan lycka idag..
En ganska stor bit av dagen har jag haft sällskap med två män ute på en dagstur. Den ena nåddes tråkigt nog av budet att hans farmor låg för döden, och med hjälpaav en genväg avbröt han mitt i Tyresta nationalpark. Jag såg också att en god vän till mig även hon drabbats av sorg. Livet är så förgängeligt, och man tar det alldeles för ofta för givet.
Vad r egentligen liv? Är det bara en till synes oändlig kemisk kedjereaktion, som dock hastigt och väldigt olustigt i de flesta fall bara plötsligt upphör att rulla på? Celldelning är ett mirakel. Och jag har cirka två timmar kvar att gå idag, på min födelsedag. Ett kvarts århundrade är till ända, och jag är nyfiken på vad nästa har att erbjuda.
En ganska stor bit av dagen har jag haft sällskap med två män ute på en dagstur. Den ena nåddes tråkigt nog av budet att hans farmor låg för döden, och med hjälpaav en genväg avbröt han mitt i Tyresta nationalpark. Jag såg också att en god vän till mig även hon drabbats av sorg. Livet är så förgängeligt, och man tar det alldeles för ofta för givet.
Vad r egentligen liv? Är det bara en till synes oändlig kemisk kedjereaktion, som dock hastigt och väldigt olustigt i de flesta fall bara plötsligt upphör att rulla på? Celldelning är ett mirakel. Och jag har cirka två timmar kvar att gå idag, på min födelsedag. Ett kvarts århundrade är till ända, och jag är nyfiken på vad nästa har att erbjuda.
Saturday, 30 June 2012
7. Björkhagen - Alby friluftsområde
Wow! Nu har jag lämnat alla måsten bakom mig och faktiskt kommit iväg! Den senaste veckan har varit superstressig, och jag har lämnat kvar fler saker att göra för mina kollegor omkring mig än vad jag skulle vilja, men du ska jag släppa allt detta och bara vara för min egen skull en liten tid.
det kommer dock att ta lite tid för kroppen och själen att ställa om - det var väldigt tydligt under etappen idag. Jag har nyttjat mina två inplanerade vilodagar samt hoppat över etapp fyra-sex för att hinna med allt, och nu när jag inte längre känner samma stress och press blir hjärnan lite blank innan den är mogen att ta in några nya intryck.
Ja, igår tog jag tåget till Stockholm och firade min kommande födelsedag (imorgon) med mina föräldrar och idag kom jag iväg. Jag har under större delen av dagen haft sällskap med ett supertrevligt par från Sundbyberg, vilka går en lite kortare bit inför sin Sareksemester senare under sommaren. Nu är vi alla tre i Alby friluftsområde och vi har njutit en värmande och stärkande middag medans solen sjönk. Det är mycket folk här så vi får se hr det går att somna. En fin sträcka som passerar en jättefin källa. Och väl framme finns det tillgång till toalett och färskvatten. Fötterna mår bra, jag mår bra och allt verkar bra. Vidare mot nya äventyr med en förhoppningsvis piggare hjärna imorgon!
det kommer dock att ta lite tid för kroppen och själen att ställa om - det var väldigt tydligt under etappen idag. Jag har nyttjat mina två inplanerade vilodagar samt hoppat över etapp fyra-sex för att hinna med allt, och nu när jag inte längre känner samma stress och press blir hjärnan lite blank innan den är mogen att ta in några nya intryck.
Ja, igår tog jag tåget till Stockholm och firade min kommande födelsedag (imorgon) med mina föräldrar och idag kom jag iväg. Jag har under större delen av dagen haft sällskap med ett supertrevligt par från Sundbyberg, vilka går en lite kortare bit inför sin Sareksemester senare under sommaren. Nu är vi alla tre i Alby friluftsområde och vi har njutit en värmande och stärkande middag medans solen sjönk. Det är mycket folk här så vi får se hr det går att somna. En fin sträcka som passerar en jättefin källa. Och väl framme finns det tillgång till toalett och färskvatten. Fötterna mår bra, jag mår bra och allt verkar bra. Vidare mot nya äventyr med en förhoppningsvis piggare hjärna imorgon!
Monday, 11 June 2012
3. Knivsta - Märsta
Vad ska jag säga; Sverige är fantastiskt vackert på sommaren. Trots att mina fötter numera gör ganska ont och att höfterna klagade ett tag så att ryggen var tvungen att ta i lite mer så har det varit en nästan helt positiv upplevelse att vandra. Ofta när jag jag berättat om mina sommarplaner har jag fått frågan om varför jag inte går i Spanien. Jag brukar svara att jag vill gå till Vadstena, och Spanien är åt fel håll. Som replik på det så får jag veta att flygbiljetterna till Spanien är jättebilliga. Men Sverige är ett superbra land att vandra i; de finns väldigt få farliga djur (fästingar, huggormar och rabiessmittade fladdermöss), temperaturen är angenäm, kvällarna är ljusa och det finns drickbart vatten nästan överallt. Dessutom kan åtminstone jag språket. Varför åka någon annanstans? (Och varför envisas med att jag inte vet vad jag själv vill göra på min egen semester...?)
Jag försökte att ta några bilder med min mobiltelefon, bland annat på en väggren mellan Odensala och Husby som var något i hästväg. Längs med den lilla vägen fanns tre meter äng. Jag hittade backklöver, brudbröd, tjärblomster, ängshavre, backsmultron, rölleka, gråfibbla och säkert massa fler rara växter som jag inte minns såhär i efterhand. Hur hamnade de där? Varför just där och varför finns de kvar just där? Jag föreställer mig att nån gubbe i grannhuset har varit sur på vägverket som aldrig klipper väggrenarna och envist slagit dikeskanterna med lie de senaste trettio åren, men det är givetvis bara fantasier. Det är dock roligt att föreställa sig.
Jag försökte att ta några bilder med min mobiltelefon, bland annat på en väggren mellan Odensala och Husby som var något i hästväg. Längs med den lilla vägen fanns tre meter äng. Jag hittade backklöver, brudbröd, tjärblomster, ängshavre, backsmultron, rölleka, gråfibbla och säkert massa fler rara växter som jag inte minns såhär i efterhand. Hur hamnade de där? Varför just där och varför finns de kvar just där? Jag föreställer mig att nån gubbe i grannhuset har varit sur på vägverket som aldrig klipper väggrenarna och envist slagit dikeskanterna med lie de senaste trettio åren, men det är givetvis bara fantasier. Det är dock roligt att föreställa sig.
Överallt finns det spår av männsikor, man känner verkligen hur generation efter generation format landskapet under många hundra år. Odensala till exempel, som är en vacker och välbevarad medletidskyrka med belägg från 1100-talet, ligger på en äldre kultplats där man offrade till "Othin". Vem kan föreställa sig allt som skett på denna lilla kulle genom tiderna? Jag hade tur och kom dit just som det föregick ett dop, annars hade kyrkan varit igenbommad såsom de andra två kyrkorna jag passerat idag. Det är synd att vi inte längre finner avsättning för våra fina kyrkobyggnader, som faktiskt är en del av vårt kulturarv oberoende av tro. Det är också sorgligt att de inte kan stå öppna för att förbipasserande ska kunna njuta av dem. Varför kan inte folk hålla fingrarna i styr så att vi övriga kan fortsätta med vårt ifred och i frid? På tal om det var det mest frekventa skräpet jag noterat längs med vägarna tomma Marlboro-förpackningar. Hallå! Det borde vara lättare att bära med sig tomma paket än fyllda. Vad säger det om Marlboro-rökare? Det var dubbelt så många av det märket än alla andra märken tillsammans. Annat som inte skulle vara där inluderar sportdrycksflaskor och sprejburkar. Skärpning! Är du vuxen nog att hantera dessa varor utan din mammas översyn är du också vuxen nog att ta ansvar för ditt avfall. (Och för att undvika att beskyllas för att vara en hypokritiker så vill jag redan nu be om ursäkt. Jag är väldigt ledsen över att jag spillde sju makaroner i gräset. Men det kommer nog en mus och käkar upp dem ganska snart.)
Idag blev det ganska mycket väg, men igår följde jag Upplandsleden nästan hela tiden, och det var en mycket vacker sträcka. Den kan varmt rekommenderas. Bitvis var naturen så lummig och trolsk att man kunde drömma sig bort till inte bara Frankrikes gröna vägar utan till och med till Midgård. Andra bitar kändes mer hemtama, men inte mindre njutbara för det. Här är en bild från Lunsen, som bjöd på kraftig trafik mellan Flottsund och Fjällnora och betydligt mindre på den södra grenen. Där var det endast gök, hackspett och andra skogsfåglar som bröt tystnaden.
Turen bjöd på en hel del intressanta möten också, de här gynnarna sprang jag på just som det skulle till att droppa lite...
Saturday, 9 June 2012
2. Flottsund - Knivsta
Nu ligger jag här i min sovsäck och skriver, under min sjal och med myggen surrandes utanför. Ha! Mig får ni inte tag i så lätt... Tyvärr fungerade inte min idee om att posta guideavsnitt, texten blev för lång för min stackars lilla skärm att hantera.
Men vandringen är påbörjad och det med besked, idag har jag varit på väg i cirka tio timmar och nu befinner jag mig en bit söder om Knivsta. Det har gått bättre än jag trodde, och nu känns det att det här är på allvar. Den första etappen känndes inte lika mycket på riktigt av någon anledning.
Idag har jag lärt mig hur otroligt mycket jag glömt bara det senaste året. Det är hög tid att frächa upp kunskaperna i många ämnen. Året med studieuppehåll har varit fantastikt på jättemånga sätt och otroligt lärorikt, men det har också orsakat grus i det effektiva indoktrineringsmaskineriet som ett utbildningsprogram kan vara. Jag känner mig mer komplett som människa idag, men mindre som en mark/växtagronom.
Idag har jag ochså träffat och pratat med både trevliga och otrevliga människor. Jag har lyssnat på fågelsång av olika karaktär och studerat blommor och småkryp. Jag har ätit jordgubbskräm till efterrätt och jag har sett både jättevackra skogspartier och vedervärdigt skötta åkrar. Övergivna vallar och sädesfält med mest "bar" jord, dvs mer ogräs än gräs. Och jag har bland annat tänkt på Bilbo för just så känns det just nu.
It's a dangerous business, you know, stepping out through the door and onto the road, 'cause there's no knowing where you might be swept off to.
Men vandringen är påbörjad och det med besked, idag har jag varit på väg i cirka tio timmar och nu befinner jag mig en bit söder om Knivsta. Det har gått bättre än jag trodde, och nu känns det att det här är på allvar. Den första etappen känndes inte lika mycket på riktigt av någon anledning.
Idag har jag lärt mig hur otroligt mycket jag glömt bara det senaste året. Det är hög tid att frächa upp kunskaperna i många ämnen. Året med studieuppehåll har varit fantastikt på jättemånga sätt och otroligt lärorikt, men det har också orsakat grus i det effektiva indoktrineringsmaskineriet som ett utbildningsprogram kan vara. Jag känner mig mer komplett som människa idag, men mindre som en mark/växtagronom.
Idag har jag ochså träffat och pratat med både trevliga och otrevliga människor. Jag har lyssnat på fågelsång av olika karaktär och studerat blommor och småkryp. Jag har ätit jordgubbskräm till efterrätt och jag har sett både jättevackra skogspartier och vedervärdigt skötta åkrar. Övergivna vallar och sädesfält med mest "bar" jord, dvs mer ogräs än gräs. Och jag har bland annat tänkt på Bilbo för just så känns det just nu.
It's a dangerous business, you know, stepping out through the door and onto the road, 'cause there's no knowing where you might be swept off to.
Thursday, 7 June 2012
1. Gamla Uppsala - Flottsund
Till Gamla Uppsala kommer man enkelt med buss 2, 110, 115 eller 127. Delar av etappen går igenom stadsbebyggelse, och det går att äta lunch på restaurang om man vill det. I slutet av dagen passeras en mindre livsmedelsbutik.
I Gamla Uppsala finns mycket att se men jag utgår ifrån Tingshögen, den lilla platta hög som ligger direkt till höger efter porten in till området. Här höll forntidens kungar ting och rådsslag, och detta är den punk som jag valt att starta min vandring ifrån. Jag hade blivit lovad sällskap för dagen och inväntade hans ankomst uppe på högen. Från början var det lätt att fascineras av det arbete våra förfäder lagt ner på att bygga gravsättningarna, men efter en liten stund blev fokuset ett annat. På högen växte bland annat den "fina" växten rödkämpar och den "fula" växten maskros; en som man vill ha i den aktuella miljön och en som är överflödig. Den utsökta fröställningen av den senare fick agera metafor för allas skönhet; att alla människor är perfekta och bra i sin egen form och i sitt eget liv. Det vart en fin tanke tycker jag.
Sedan följde jag Tunåsen söderut. Högarna och delar av åsen täcks av en bitvis mycket välbevarad torrbacksflora. Här finns gott om både backtimjan och smultron men har man lite tur och ögonen med sig kan man även stöta på mer ovanliga arter som brudbröd, mossippa, axveronika och kattfot. Uppe på åskammen kan man beskåda spår från isavsmältningen och ibland hitta olika ovanliga skalbaggar och fjärilar.
Leden mellan gamla och nya Uppsala heter Eriksleden. Den är markerad med ett vitt kors på gul botten och går i ungefär samma sträckning som den medeltida processionsvägen för Erik den Heliges reliker. Efter en mindre distans genom jordbruksbygd passers motorvägen, antingen via en biodukt något åt öster eller genom en tunnel (markerad). Leden går sedan omedelbart västerut förbi Tunabergskyrkan för att vika söderut förbi koloniområdet och längs med Fyrisån in till centrala Uppsala där den slutar vid S:t Eriks källa och domkyrkotrappan.
S:t Erik är Uppsala domkyrkas och Stockholms skyddshelgon, och förekommer bland annat på Stockholms stadsvapen. Enligt legenden sprang källan fram där S:t Eriks huvud föll, då han hallshuggits av den danska fiendehären. S:t Erik ville inte avbryta sin gudstjänst när fienden nalkades och istället blev han dräpt i samma stund som han steg ut på kyrkotrappen. Backen är brant så omöjligt att ett huvud skulle rulla ända hit är det inte, men jag är likväl tveksam till att mordet på en from man skulle orsaka en springbrunn. Vattnet är dock utmärkt att dricka.
Nära inpå ligger länsmuseet samt både Uppsala Domkyrka och Heliga Trefaldighetens kyrka. Båda kyrkorna har fängslande historier att berätta. Strax intill finns även Uppsala Universitet, Gustavianum, Carolina Rediviva och Uppsala Slott, för att inte tala om de flesta av Uppsalas Nationshus. Om jag inte bodde nära tillhands skulle jag stanna minst en hel dag i centrala Uppsala för att besöka alla dessa fantastiska hus, men nu nöjer jag mig med kortare besök i de båda kyrkorna. Tyvärr råkade jag här ut för resans första missöde; den guidade tur i domkyrkan som jag tänkt följa med på erbjöds inte idag och Helga Trefaldighetskyrkan var stängd. ör besök på grund av personalutflykt. Jaja, det blir inte alltid som man tänkt sig men det brukar bli bra ändå. Jag fick en stämpel i domkyrkans lilla butik.
Här upphör dock leden, men om man fortsätter söderut längs med ån når man så småningom Upplandsledens startpunkt. Promenaden går först genom stadsbebyggelse, sedan genom ett parklandskap för att så småningom övergå till landsbygdsmiljö. Tvärs över vattnet ser man området Kungsängen som gett namn åt Upplands landskapsblomma kungsängsliljan. Är årstiden den rätta kan man göra en mindre avstickare med hjälp av Kungsängsbron för att beskåda det lilla naturreservatet. Tyvärr måste man gå tillbaka över bron samma väg. Vid Övre Föret finns ett fågeltorn och snart passerar man Ultuna som varit bebott sedan vikingatiden. Här finns flera gravfält som gett intressanta fynd och området är idag centrum för Sveriges Lantbruksuniversitet.
Efter en mindre idrottsplats når man en mycket riklig naturlig källa. Vattnet kommer direkt ur åsen och håller god kvalité. Flödet är så stort att vattnet aldrig fryser till, ens när temperaturen är långt under noll veckor i sträck. Fortsätt sedan på grusvägen mot Sunnersta. Vill man uppsöka livsmedelsbutiken håller man höger och undviker spången. När man kommer ut ur ett litet skogsparti har man Sunnerstakyrkan och ett Coop Nära ca 50 m åt sydväst. Det här är den sista livsmedelsbutiken före Märsta. Annars kan man gena över kärrmarken och följa åstranden hela vägen till Flottsund, vilket jag valde att göra.
När etappen led mot sitt slut var jag behagligt trött, fötterna värkte och även höfterna hade fått sig en omgång. Det var behagligt vandringsväder; ganska torrt och inte för varmt. Jag uppskattade sällskapet, vi hade trevligt och pratade om allehanda värdsliga ting. Men jag kom inte så långt i mina funderingar kring huruvida det finns någon mening med livet och om något gudomligt platsar i min version. Dock har endast drygt två procent av vägen avverkats så det finns mer tid att ägna åt detta, och jag trivs bra än så länge. Nu när jag börjar älskar jag min fina och bra ryggsäck, men jag misstänker att jag kommer att känna annorlunda sedan när jag nått mitt mål. I helgen fortsätter jag mot Märsta!
Wednesday, 6 June 2012
Nu händer det!
På grund av instabilt väder och jättemycket att göra som måste bli klart idag har jag bytt plats på arbetsdagen imorgon och vandringsdagen idag. Jag hoppas att det inte är alltför förvirrande. Etapp ett imorgon alltså, etapp två och tre i helgen. Nu till upptakten.
Igår ringde jag till Gamla Uppsala församling och pratade med deras pilgrim- och kulturansvarige. Vi bokade en tid för att utfärda ett pilgrimspass åt mig. Ett pilgrimspass är en resehandling som används av pilgrimer dels som identitetshandling och dels för att dokumentera färden. Varje församling som passeras noterar, företrädesvis med en stämpel, att man varit där och passet blir på så sätt en berättelse om färdvägen. Traditionellt har pilgrimspassen använts som bevis på att man inte var allmänt kringdrivande, utan faktiskt på en seriös resa. Idag är de inte längre obligatoriska, men vissa vallfärdsmål kräver att man med hjälp av deras pilgrimspass kan redogöa för ens vandring dit för att de ska utfärda ett pilgrimsbrev - ett bevis på att man rest och nått fram till ett vallfrädsmål.
Gamla Uppsala församling har pilgrimspass över S:t Eriksleden, men eftersom min resa ska bli så lång kommer den inte att rymmas i deras förtryckta pass. Istället hade jag inhandlat en liten röd anteckningsbok som får tjäna i dess ställe. På innerpärmen tänkte jag klistra fast en utskrift av Vadstena pilgrimspass, och eventuellt några fler pilgrimsmärken och dylikt. Jag fick min första stämpel igår, och nu är jag en pilgrim på riktigt.
Igår fick jag även mina efterlängtade varor levererade. Outdoorexperten hade först restnoterat gasen som jag beställt, och när jag väntat dubbbelt upp mot de utlovade fyra dagarna det skulle ta att få in dem kontaktade jag dem. Svaret jag fick var att nej, det hade tagit längre tid än beräknat, men nu var även vattenreningstabletterna och sovsäcksöverdraget slut. So sorry. Men det senare ska komma in under dagen. Jaha? Okej, sa jag, stryk gasen och tabletterna och skick resten så snart som möjligt. Döm om min förvåning när paketet jag hämtade ut sent igår kväll faktiskt innehöll allting enligt den ursprungliga beställningen.
Tyvärr hade jag ju räknat med att Outdoorexperten inte skulle leverera gas och gifttabletter, så detta hade jag kompletteringshandlat inne i stan och dyrt som tusan var det. Så nu står jag här med en dubbel uppsättning och en mer än dubbelt så stor utgift än vad jag budgeterat. Imorgon när det inte längre är helgdag ska jag ringa för att försöka returnera överskottet.
Men nu är alltså allting här! Min packning är i det närmaste komplett, och den blev tyngre än jag räknat med. Därför är jag just nu mitt i en hårdbantning, jag siktar på att jag aldrig ska behöva bära mer än 20 kg. Rivjärn & konservöppnare ryker, torktrasans storlek och antalet näsdukar har halverats, och jag har känt mig pressad att välja ett lättare par extraskor. Med stor tveksamhet lägger jag även skjortan åt sidan. Visst förpackningsmaterial har uppdaterats, och jag tar bara ett av två kokkärl till trangiaköket. Detta har gett ett resultat på 700 gram.
En av grundidéerna i den kristna pilgrimstraditionen är dock att förlita sig på Guds omsorg (genom människornas agerande...). Att inte planera för allt utan istället möta dagen med tillförsikt om att lösningen ska dyka upp ändå. En praktisk tillämpning av detta är avvägningen om hur mycket vatten jag ska bära med mig. Själv hjälper jag gärna främlingar och turister med vägbeskrivningar, utflyktstips, att ringa ett telefonsamtal eller att fylla en vattenflaska, men jag har svårare att gå åt andra hållet. Att be om även väldigt anspråkslös hjälp känns för mig som att kräva hjälp, att flytta mina problem på någon annan. Och det tycker jag är fel. Samtidigt blir jag alltid glad över att hjälpa till, att göra en god gärning, och jag måste utgå ifrån att andra känner likadant. Å tredje sidan tror jag att de som bor utmed lederna kan tänkas bli lite trötta på alla turister.
Slutsatsen blir dock att jag nog kan minska ner vattenmängden, och ta bara en stor flaska. För säkerhetsskull har jag ju även med mig vattenreningstabletter men jag vill helst slippa använda dem eftersom de är väldigt giftiga för vattenlevande organismer (annars skulle de ju inte funka), och det känns inte bra att sprida sådant i naturen. Om man inte ens får hälla överblivet vatten i avloppet (enligt varningstexten på förpackningen), hur kan det då vara okej att hälla det på marken i skogen? Och vågar man verkligen dricka sådant, är det riktigt sunt det?
Ja, då har jag lyckats med att dra bort 2,2 kilo. Inte så tokigt. Jag har gjort en grov matplanering som än så länge är ganska osäker vad gäller mängder. Jag vet inte riktigt vad sakerna väger, eftersom jag inte köpt dem än, men jag har verkligen försökt att vara jättepraktisk. Fortfarande cirka två kilo som ska bantas bort, går igenom hela packlistan och rödmarkerat det som inte är essentiellt, eller som eventuellt kan bytas ut mot ett lättare alternativ. Vantarna och mössan ryker, bara ett par sockor, inga reservstrumpor, hitta ett lättare regnställ. Mindre förpackning sårtvätt. Lämna lakanet till sovsäcken hemma (*gulp*). Justera maten ytterliggare; ta bort matlådan och ersätt med påse eller att laga mindre mängd oftare (mer gas!). Okej. Går detta vägen så är vikten på min packning uppskattad till precis under 20 000 gram. Yippie!
Igår ringde jag till Gamla Uppsala församling och pratade med deras pilgrim- och kulturansvarige. Vi bokade en tid för att utfärda ett pilgrimspass åt mig. Ett pilgrimspass är en resehandling som används av pilgrimer dels som identitetshandling och dels för att dokumentera färden. Varje församling som passeras noterar, företrädesvis med en stämpel, att man varit där och passet blir på så sätt en berättelse om färdvägen. Traditionellt har pilgrimspassen använts som bevis på att man inte var allmänt kringdrivande, utan faktiskt på en seriös resa. Idag är de inte längre obligatoriska, men vissa vallfärdsmål kräver att man med hjälp av deras pilgrimspass kan redogöa för ens vandring dit för att de ska utfärda ett pilgrimsbrev - ett bevis på att man rest och nått fram till ett vallfrädsmål.
Gamla Uppsala församling har pilgrimspass över S:t Eriksleden, men eftersom min resa ska bli så lång kommer den inte att rymmas i deras förtryckta pass. Istället hade jag inhandlat en liten röd anteckningsbok som får tjäna i dess ställe. På innerpärmen tänkte jag klistra fast en utskrift av Vadstena pilgrimspass, och eventuellt några fler pilgrimsmärken och dylikt. Jag fick min första stämpel igår, och nu är jag en pilgrim på riktigt.
Igår fick jag även mina efterlängtade varor levererade. Outdoorexperten hade först restnoterat gasen som jag beställt, och när jag väntat dubbbelt upp mot de utlovade fyra dagarna det skulle ta att få in dem kontaktade jag dem. Svaret jag fick var att nej, det hade tagit längre tid än beräknat, men nu var även vattenreningstabletterna och sovsäcksöverdraget slut. So sorry. Men det senare ska komma in under dagen. Jaha? Okej, sa jag, stryk gasen och tabletterna och skick resten så snart som möjligt. Döm om min förvåning när paketet jag hämtade ut sent igår kväll faktiskt innehöll allting enligt den ursprungliga beställningen.
Tyvärr hade jag ju räknat med att Outdoorexperten inte skulle leverera gas och gifttabletter, så detta hade jag kompletteringshandlat inne i stan och dyrt som tusan var det. Så nu står jag här med en dubbel uppsättning och en mer än dubbelt så stor utgift än vad jag budgeterat. Imorgon när det inte längre är helgdag ska jag ringa för att försöka returnera överskottet.
Men nu är alltså allting här! Min packning är i det närmaste komplett, och den blev tyngre än jag räknat med. Därför är jag just nu mitt i en hårdbantning, jag siktar på att jag aldrig ska behöva bära mer än 20 kg. Rivjärn & konservöppnare ryker, torktrasans storlek och antalet näsdukar har halverats, och jag har känt mig pressad att välja ett lättare par extraskor. Med stor tveksamhet lägger jag även skjortan åt sidan. Visst förpackningsmaterial har uppdaterats, och jag tar bara ett av två kokkärl till trangiaköket. Detta har gett ett resultat på 700 gram.
En av grundidéerna i den kristna pilgrimstraditionen är dock att förlita sig på Guds omsorg (genom människornas agerande...). Att inte planera för allt utan istället möta dagen med tillförsikt om att lösningen ska dyka upp ändå. En praktisk tillämpning av detta är avvägningen om hur mycket vatten jag ska bära med mig. Själv hjälper jag gärna främlingar och turister med vägbeskrivningar, utflyktstips, att ringa ett telefonsamtal eller att fylla en vattenflaska, men jag har svårare att gå åt andra hållet. Att be om även väldigt anspråkslös hjälp känns för mig som att kräva hjälp, att flytta mina problem på någon annan. Och det tycker jag är fel. Samtidigt blir jag alltid glad över att hjälpa till, att göra en god gärning, och jag måste utgå ifrån att andra känner likadant. Å tredje sidan tror jag att de som bor utmed lederna kan tänkas bli lite trötta på alla turister.
Slutsatsen blir dock att jag nog kan minska ner vattenmängden, och ta bara en stor flaska. För säkerhetsskull har jag ju även med mig vattenreningstabletter men jag vill helst slippa använda dem eftersom de är väldigt giftiga för vattenlevande organismer (annars skulle de ju inte funka), och det känns inte bra att sprida sådant i naturen. Om man inte ens får hälla överblivet vatten i avloppet (enligt varningstexten på förpackningen), hur kan det då vara okej att hälla det på marken i skogen? Och vågar man verkligen dricka sådant, är det riktigt sunt det?
Ja, då har jag lyckats med att dra bort 2,2 kilo. Inte så tokigt. Jag har gjort en grov matplanering som än så länge är ganska osäker vad gäller mängder. Jag vet inte riktigt vad sakerna väger, eftersom jag inte köpt dem än, men jag har verkligen försökt att vara jättepraktisk. Fortfarande cirka två kilo som ska bantas bort, går igenom hela packlistan och rödmarkerat det som inte är essentiellt, eller som eventuellt kan bytas ut mot ett lättare alternativ. Vantarna och mössan ryker, bara ett par sockor, inga reservstrumpor, hitta ett lättare regnställ. Mindre förpackning sårtvätt. Lämna lakanet till sovsäcken hemma (*gulp*). Justera maten ytterliggare; ta bort matlådan och ersätt med påse eller att laga mindre mängd oftare (mer gas!). Okej. Går detta vägen så är vikten på min packning uppskattad till precis under 20 000 gram. Yippie!
Tuesday, 5 June 2012
Hur ska jag göra?
Med informationshanteringen alltså. Det här är mitt första inlägg författat på min telefon och det gick... Sådär. Det är svårt att följa vad man skriver på skärmen eftersom bilden inte riktigt följer texten, men annars verkar det fungera rätt väl. Förutom att jag måste skriva i html vilket är lite lätt irriterande på ett minitangentbord...
Min tanke var att lägga upp ett guideavsnitt för varje etapp som en draft, så att jag kan läsa den när jag behöver om jag behöver, och att jag sedan varje kväll efter avslutad etapp justerar det som var fel eller otydligt och kompletterar med mina tankar för dagen. Att skriva det här inlägget är ett test av den metoden. Till varje guideavsnitt kan jag också inkludera dagens recept, vilket främst skulle underlätta för mig och min kosthållning (det kommer ett inlägg om matplaneringen på fredag).
Så något åt det hållet är planen. För varje etapp jag går kan ni förvänta er en uppdatering samma kväll innehållande ovan angivna information. Vi börjar imorgon, håll tummarna!
Min tanke var att lägga upp ett guideavsnitt för varje etapp som en draft, så att jag kan läsa den när jag behöver om jag behöver, och att jag sedan varje kväll efter avslutad etapp justerar det som var fel eller otydligt och kompletterar med mina tankar för dagen. Att skriva det här inlägget är ett test av den metoden. Till varje guideavsnitt kan jag också inkludera dagens recept, vilket främst skulle underlätta för mig och min kosthållning (det kommer ett inlägg om matplaneringen på fredag).
Så något åt det hållet är planen. För varje etapp jag går kan ni förvänta er en uppdatering samma kväll innehållande ovan angivna information. Vi börjar imorgon, håll tummarna!
Monday, 4 June 2012
Ändring av vandringsplanen
Nyligen fick jag besked om att ett viktigt möte jag måste gå på har blivit uppskjutet från den 18e till den 25e juni. Det har naturligtvis satt käppar i hjulet för min etapplanering, eftersom jag tänkt börja gå den 19e. Visserligen skulle jag hem tre dagar den 25-27e, men nu måste jag ha minst fyra dagar där istället och det blir svårt att hinna till Stockholm på en dag mindre än planerat.
Så jag har vänt och vridigt, och mitt i allt vridande kom ytterligare mötesförfrågningar som jag försöker att bemöta. En lösning var att hacka mer i del I, och det verkar just nu som om det är det enda realistiska alternativet. I så fall börjar jag med etapp ett redan i övermorgon, och rutten till Stockholm blir såhär:
1. Gamla Uppsala - Ultuna - Flottsund, 16 km
2. Flottsund - Knivsta - Odensala, 22 km
3. Odensala - Björnkälla - Märsta, 18 km
4. Märsta - Skavberget, 17 km
5. Skavberget - Järvafältet, 19 km
6. Järvafältet - Fridhemsplan, 18 km
Del II, eller etapp 7-22 (Sörmlandsleden mellan Stockholm och Krokek), borde inte behöva justeras så mycket utan den blir nog ganska nära det tidigare förslaget. De enda variationerna här är var och när och hur många gånger jag tänkte ta vilodag (samt att jag tidigare delade upp Sörmlandsleden i både del II och del III). Etapp 23 platsar bättre i sista delen tycker jag, så den har grupperats dit. Vad som är nytt med etapp 23 är däremot att jag och mina föräldrar har bokat in att de ska gå den etappen tillsammans med mig. Mina gulliga föräldrar har även lovat att ta med en del påfyllningsvaror till mitt portabla skafferi, det kommer att underlätta betydligt och uppskattas väldigt.
Vad gäller den där sista biten genom Östergötland har jag nu tänkt någotlunda klart. Jag måste dock köpa en till karta (580, norr om Linköping) för att riktigt få till det. Jag kommer att bygga min egen led efter vad jag vill se, och de inkluderar att gå en sträcka längs Göta Kanal, samt att slippa gå igenom de städer som passeras. Visserligen vill jag gärna besöka stadskärnorna, men jag är inte lika intresserad av betongjungeln strax utanför - en utmaning! Samtidigt blir jag osäker på om jag gör rätt, någon har ju redan tänkt och som slutsats föreslagit just den sträckning som finns. Antagligen har denne person mer infromation och erfarenhet än jag, vågar jag mig verkligen på att göra en helt egen plan?
23. Getå - Åby - Norrköping, 22 km
24. Norrköping - Styrstad - Tingstad, 18 km
25. Tingstad - Snöveltorp, 16 km
26. Snöveltorp - Spolstad, 20 km
27. Spolstad - Halleby - Stratomta - Vårdsberg, 19 km
28. Vårdsberg - Landeryd - Linköping, 19 km
29. Linköping -Vreta Kloster, 14 km
30. Vreta Kloster - Björkeberg, 19 km
31. Björkeberg - Normlösa - Vallerstad, 20 km
32. Vallerstad - Fivelstad - Vadstena, 24 km
33. Vadstena - Rogslösa, 23 km
34. Rogslösa - Omberg, 16 km
35. Omberg - Ödeshög, 12 km
Japp, så ser det ut :)
Så jag har vänt och vridigt, och mitt i allt vridande kom ytterligare mötesförfrågningar som jag försöker att bemöta. En lösning var att hacka mer i del I, och det verkar just nu som om det är det enda realistiska alternativet. I så fall börjar jag med etapp ett redan i övermorgon, och rutten till Stockholm blir såhär:
1. Gamla Uppsala - Ultuna - Flottsund, 16 km
2. Flottsund - Knivsta - Odensala, 22 km
3. Odensala - Björnkälla - Märsta, 18 km
4. Märsta - Skavberget, 17 km
5. Skavberget - Järvafältet, 19 km
6. Järvafältet - Fridhemsplan, 18 km
Del II, eller etapp 7-22 (Sörmlandsleden mellan Stockholm och Krokek), borde inte behöva justeras så mycket utan den blir nog ganska nära det tidigare förslaget. De enda variationerna här är var och när och hur många gånger jag tänkte ta vilodag (samt att jag tidigare delade upp Sörmlandsleden i både del II och del III). Etapp 23 platsar bättre i sista delen tycker jag, så den har grupperats dit. Vad som är nytt med etapp 23 är däremot att jag och mina föräldrar har bokat in att de ska gå den etappen tillsammans med mig. Mina gulliga föräldrar har även lovat att ta med en del påfyllningsvaror till mitt portabla skafferi, det kommer att underlätta betydligt och uppskattas väldigt.
Vad gäller den där sista biten genom Östergötland har jag nu tänkt någotlunda klart. Jag måste dock köpa en till karta (580, norr om Linköping) för att riktigt få till det. Jag kommer att bygga min egen led efter vad jag vill se, och de inkluderar att gå en sträcka längs Göta Kanal, samt att slippa gå igenom de städer som passeras. Visserligen vill jag gärna besöka stadskärnorna, men jag är inte lika intresserad av betongjungeln strax utanför - en utmaning! Samtidigt blir jag osäker på om jag gör rätt, någon har ju redan tänkt och som slutsats föreslagit just den sträckning som finns. Antagligen har denne person mer infromation och erfarenhet än jag, vågar jag mig verkligen på att göra en helt egen plan?
23. Getå - Åby - Norrköping, 22 km
24. Norrköping - Styrstad - Tingstad, 18 km
25. Tingstad - Snöveltorp, 16 km
26. Snöveltorp - Spolstad, 20 km
27. Spolstad - Halleby - Stratomta - Vårdsberg, 19 km
28. Vårdsberg - Landeryd - Linköping, 19 km
29. Linköping -Vreta Kloster, 14 km
30. Vreta Kloster - Björkeberg, 19 km
31. Björkeberg - Normlösa - Vallerstad, 20 km
32. Vallerstad - Fivelstad - Vadstena, 24 km
33. Vadstena - Rogslösa, 23 km
34. Rogslösa - Omberg, 16 km
35. Omberg - Ödeshög, 12 km
Japp, så ser det ut :)
Friday, 1 June 2012
Uppdatering av packlistan
Ja, efter provturen längs Upplandsleden och lite shoppingbestyr har jag gjort några små justeringar av min packlista. Jag har bland annat insett att det troligtvis är en mycket god idé att ta med mitt knäskydd, och att använda det. Det är alltså inget fel på mitt knä, men en av de större musklernas nedre muskelfäste är lite dumt placerat så belastningen kan bli lite hög. Om muskeln är trött, vilket den lär bli, är det inte säkert att den orkar hålla ihop hela leden. Det brukar göra väldigt ont när det händer, och eftersom jag blir "blockhalt" av sådana incidenter måste det undvikas...
En annan sak som justerats är valet av schampo. Weleda tillverkar inte längre den produkten som jag ville ha :( Men jag hittade en liten flaska med shampo hos The Body Shop, vilket kassörskan påstod var väldigt drygt. Så jag tänker prova det istället. Jag har också konstaterat att två liter vatten inte kommer att vara tillräkligt varma dagar, så jag kommer att ha kärl till knappt fyra liter istället, plus vattenreningstabletter. Och jag kommer att använda begagnade pet-flaskor. Jag upptäckte att midjan på stora fantaflaskor var jättebra för att spänna fast dem på min väska, så det passar perfekt. Magväskan kommer att få följa med. Topplocket till min väska går visserligen att ta av men det är ganska omständigt och den är svårburen när den är lös. Solcellsladdare till telefonen har jag gett upp på, men jag har köpt ett nytt batteri så jag räknar med att bara behöva ladda telefonen någon gång i veckan och det ska nog gå att ordna.
Vad gäller kläder är jag ju lite rädd för att frysa, men det ska nog gå bra det också. Det är orimligt att tro att jag inte ska klara mig på underställströja, tjockare t-shirt, skjorta, ulltröja och regnjacka, även ruggiga kvällar. Och är det hopplöst kan man ju alltid krypa ner i sovsäcken... Jag har också räknat ut att det räcker med fem par strumpor och två par trosor, om jag tvättar varje kväll så har jag i alla fall alltid rena och torra underkläder. Men det kan vara bra att ha ett extra par av varje i reserv och för att de lär slitas under turen. Dessutom lär det inte vara torrt väder varje dag, vilket skulle kunna bli problematiskt.
Jag har nyligen inhandlat lite plåster och sådant på apoteket, samt diverse plastkärl på Åhlens, men annars är jag nästan färdig med inköpen (förutom maten). Jag inväntar med spänning leverans av min beställning på Outdoorexperten; innehållande kök, regnskydd till ryggsäcken, en kompressionspåse och lite annat smått och gott. Det är visserligen ett par saker som inte är riktigt klart (bh) eller inhandlat (regnställ) än men jag har också hittat ett antal praktiska saker som jag bestämt mig för att jag inte ska köpa, Triangas multipurposedisk och ett kartfodral bland annat. Dessa prylar skulle säkert vara praktiska och allt det, men jag tror att jag klarar mig alldeles utmärkt utan. Även ett separat myggnät hamnar på den listan - min sjal får duga för detta, och myggolja struntar jag också i. Pors och skvattram finns det gott om längs vägen. Vad gäller kompletterande skor har jag kommit till en slutsats.
Jag äger ett par sneakers som är väl på väg att falla sönder. Jag har använt dem tusentals gånger sedan jag köpte dem för nio år sedan. Varje gång man ska ta på dem måste man vika de olika lagren i sulan rätt, för det finns inget lim kvar. Det är flera hål i dem, och de har säkerligen blodfläckar och andra onämnbara spår efter allt vad livet kastat min väg under vår tid tillsammans. De väger en del för de har en stålskena i botten. Men de är en lisa för själen att ha på sig, så allt detta har gjort att jag inte kunnat slänga dem. Och därför ska jag även ta dem med för alla kvällar och kortare stunder när jag inte ska förflytta mig. Extra sköna är de när fötterna värker efter den misshandling (klackar) jag regelbundet utsätter dem för, bara för att jag vill ha fina skor på mig. När fötterna bultar av trötthet även efter att de skyldiga fotbekläderna avlägsnats och jag tar på mig dessa känns det som om man fått ryggmärgsbedövning - så väl passar de. Bättre än barfota, och det säger inte lite. Tack Tamaris för de bästa skor jag nånsin provat!
En annan sak som justerats är valet av schampo. Weleda tillverkar inte längre den produkten som jag ville ha :( Men jag hittade en liten flaska med shampo hos The Body Shop, vilket kassörskan påstod var väldigt drygt. Så jag tänker prova det istället. Jag har också konstaterat att två liter vatten inte kommer att vara tillräkligt varma dagar, så jag kommer att ha kärl till knappt fyra liter istället, plus vattenreningstabletter. Och jag kommer att använda begagnade pet-flaskor. Jag upptäckte att midjan på stora fantaflaskor var jättebra för att spänna fast dem på min väska, så det passar perfekt. Magväskan kommer att få följa med. Topplocket till min väska går visserligen att ta av men det är ganska omständigt och den är svårburen när den är lös. Solcellsladdare till telefonen har jag gett upp på, men jag har köpt ett nytt batteri så jag räknar med att bara behöva ladda telefonen någon gång i veckan och det ska nog gå att ordna.
Vad gäller kläder är jag ju lite rädd för att frysa, men det ska nog gå bra det också. Det är orimligt att tro att jag inte ska klara mig på underställströja, tjockare t-shirt, skjorta, ulltröja och regnjacka, även ruggiga kvällar. Och är det hopplöst kan man ju alltid krypa ner i sovsäcken... Jag har också räknat ut att det räcker med fem par strumpor och två par trosor, om jag tvättar varje kväll så har jag i alla fall alltid rena och torra underkläder. Men det kan vara bra att ha ett extra par av varje i reserv och för att de lär slitas under turen. Dessutom lär det inte vara torrt väder varje dag, vilket skulle kunna bli problematiskt.
Jag har nyligen inhandlat lite plåster och sådant på apoteket, samt diverse plastkärl på Åhlens, men annars är jag nästan färdig med inköpen (förutom maten). Jag inväntar med spänning leverans av min beställning på Outdoorexperten; innehållande kök, regnskydd till ryggsäcken, en kompressionspåse och lite annat smått och gott. Det är visserligen ett par saker som inte är riktigt klart (bh) eller inhandlat (regnställ) än men jag har också hittat ett antal praktiska saker som jag bestämt mig för att jag inte ska köpa, Triangas multipurposedisk och ett kartfodral bland annat. Dessa prylar skulle säkert vara praktiska och allt det, men jag tror att jag klarar mig alldeles utmärkt utan. Även ett separat myggnät hamnar på den listan - min sjal får duga för detta, och myggolja struntar jag också i. Pors och skvattram finns det gott om längs vägen. Vad gäller kompletterande skor har jag kommit till en slutsats.
Jag äger ett par sneakers som är väl på väg att falla sönder. Jag har använt dem tusentals gånger sedan jag köpte dem för nio år sedan. Varje gång man ska ta på dem måste man vika de olika lagren i sulan rätt, för det finns inget lim kvar. Det är flera hål i dem, och de har säkerligen blodfläckar och andra onämnbara spår efter allt vad livet kastat min väg under vår tid tillsammans. De väger en del för de har en stålskena i botten. Men de är en lisa för själen att ha på sig, så allt detta har gjort att jag inte kunnat slänga dem. Och därför ska jag även ta dem med för alla kvällar och kortare stunder när jag inte ska förflytta mig. Extra sköna är de när fötterna värker efter den misshandling (klackar) jag regelbundet utsätter dem för, bara för att jag vill ha fina skor på mig. När fötterna bultar av trötthet även efter att de skyldiga fotbekläderna avlägsnats och jag tar på mig dessa känns det som om man fått ryggmärgsbedövning - så väl passar de. Bättre än barfota, och det säger inte lite. Tack Tamaris för de bästa skor jag nånsin provat!
Wednesday, 30 May 2012
Är man lat så är man, eller?
Ibland tänker jag att religiösa personer i själva verket är väldigt lata. De köper liksom ett helt koncept och slutar upp med att själva tänka efter. Är det rätt eller fel att göra si eller så? Med en akademikers synsätt borde man ju tänka igenom sådana ställningstaganden på ett kritiskt och objektivt sätt, och också bedömma varje ställningstagande för sig. Kan det verkligen vara bra att lita på att någon annan redan kommit fram till rätt svar, och att detta svar alltid ska vara rätt? Är det ens rimligt att tro att det finns ett svar?
Och om man nu litar till en präst, en imam eller en rabbi (eller nån annan religiös ledare) att berätta SANNINGEN, tror man då att denna människa aldrig begår några misstag? Finns det över huvud taget människor som inte missförstår varandra ibland, eller har dåligt tålamod vissa dagar, eller helt enkelt tänker på annat - eller själva blivit lurade? Jag tror att man måste ta allting man hör med en nypa salt, vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort, men endå. Om ens församling eller bok eller vad det nu är säger "på lördagar ska man hoppa jämfota", är det inte rimligt att fundera på varför?
Hur kan man blint lita på att någon annan ska tänka åt en? Är det bekvämlighet, eller förtroende? Har jag ett orimligt kontrollbehov om jag anser att jag själv vill komma fram till vad jag tror är rätt? Eller är jag självgod, som tror att det inte räcker med vad nån annan talar om för mig? Nej, jag tycker inte att det är orimligt att själv tänka efter. Ett att när man ställs inför olika val inte omedelbart fråga sig vad min kultur/religion/familj tycker är rätt, utan att istället fråga sig vad man själv tycker är rätt.
Men ibland tänker jag att det behövs sådana gemensamma överenskommelser för att samhället ska sitta ihop. Det är ju också mycket enklare att litta till normen för vad som är acceptabelt beteende. Inte heller kan man förvänta sig att barn ska kunna fatta informerade och kloka beslut redan innan de ens börjat skolan, men likväl så måste de få ta plats i samhället och uttrycka sina tankar - annar växer de ju inte upp.
Dock är det nog sunt att då och då omvärdera det som man accepterat som sanningar. Är det alltid fel att ljuga? Eller för den delen, utvecklas samhället så småningom så att det blir dags att omvärdera våra gemensamma rättesnören?
Och om man nu litar till en präst, en imam eller en rabbi (eller nån annan religiös ledare) att berätta SANNINGEN, tror man då att denna människa aldrig begår några misstag? Finns det över huvud taget människor som inte missförstår varandra ibland, eller har dåligt tålamod vissa dagar, eller helt enkelt tänker på annat - eller själva blivit lurade? Jag tror att man måste ta allting man hör med en nypa salt, vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort, men endå. Om ens församling eller bok eller vad det nu är säger "på lördagar ska man hoppa jämfota", är det inte rimligt att fundera på varför?
Hur kan man blint lita på att någon annan ska tänka åt en? Är det bekvämlighet, eller förtroende? Har jag ett orimligt kontrollbehov om jag anser att jag själv vill komma fram till vad jag tror är rätt? Eller är jag självgod, som tror att det inte räcker med vad nån annan talar om för mig? Nej, jag tycker inte att det är orimligt att själv tänka efter. Ett att när man ställs inför olika val inte omedelbart fråga sig vad min kultur/religion/familj tycker är rätt, utan att istället fråga sig vad man själv tycker är rätt.
Men ibland tänker jag att det behövs sådana gemensamma överenskommelser för att samhället ska sitta ihop. Det är ju också mycket enklare att litta till normen för vad som är acceptabelt beteende. Inte heller kan man förvänta sig att barn ska kunna fatta informerade och kloka beslut redan innan de ens börjat skolan, men likväl så måste de få ta plats i samhället och uttrycka sina tankar - annar växer de ju inte upp.
Dock är det nog sunt att då och då omvärdera det som man accepterat som sanningar. Är det alltid fel att ljuga? Eller för den delen, utvecklas samhället så småningom så att det blir dags att omvärdera våra gemensamma rättesnören?
Monday, 7 May 2012
Testing, testing...
I måndags för en vecka sedan köpte jag en ryggsäck. Jag provade ett antal i butiken och köpte den enda som passade bra på min kropp. Det blev en Arcteryx Altra på 62 liter, och den kostade makalösa 3399 kr, den största enskilda kostnaden i det här projektet. Men det är nog väldigt väsentligt att just ryggsäcken passar bra och är av hög kvalité, så det känns... okej.
Jag fick en liten adrenalinkick av processen. När jag stod där på gatan och höll min väska i handen (svart & grå, knappt två kilo), så blev min ”promenad” så påtaglig. Det kändes väldigt verkligt, och också att det snart är dags. En härlig känsla helt enkelt. Jag ringde upp en kompis och skvallrade lite om det, och förundrades över den ovana och flickaktiga känslan av shoppingglädje. Hur kommer det sig att jag och så många andra (främst kvinnor?) på vår jord blir så ”lyckliga” av shopping? Är det ett uråldrigt psykologiskt belöningssystem för att sporra oss att släpa hem så mycket som möjligt till grottan, eller är det en effekt av samhället? För mig är det en hisnande fråga, men också en frågeställning som jag inte kan ge något svar till. Till det krävs det helt andra kompetenser än dem som jag gör anspråk på.
När jag köpte väskan så tipsade försäljaren mig om att packa den full och testa hemma i helgen, eftersom det är en månads öppet köp. Och nog skulle jag testa den alltid, men jag är tveksam till ifall jag skulle kunna lämna igen den idag. Under helgen har jag nämligen varit på en rejäl tur med Fältbiologerna och så här i efterhand är väskan något… lerig. På lördagskvällen tog jag bussen till Fjällnora vägskäl, knatade en halvmil och anslöt till den lilla gruppen. Jag såg två rådjur och en massa fåglar, och en rent utav magisk fullmåne; enorm och starkt lysande.
Det var en stark upplevelse, uppfyllande. Jag tror att det är befängt att tro att månen inte påverkar oss här på jorden. Det är trots allt en proportionellt sett ganska stor himlakropp som finns i vår närhet, och den påverkar vår fysiska omgivning på ett påtagligt sätt. Varför skulle hon inte också påverka oss som individer? Men samtidigt så är det lätt, speciellt när man beaktar henne i majskymningen så som jag gjorde häromkvällen, att låta fantasin rinna iväg och tillskriva denna himlakropp, och andra, med större makt och härlighet än vad de borde ha.
Jag spenderade natten i ett vindskydd en lite bit söder om Fjällnora; med min nya ryggsäck, min nya sovsäck och mitt nya liggunderlag. Det var första gången utomhus för alla tre, och trots att kvicksilvret kröp ner mot nollan under natten så frös jag faktiskt inte alls. Det kändes att det var kallt, men det var inte obehagligt. När jag vaknade var det kondens på sovsäckens yta.
Det blev en jättefin vårdag; soligt & vårigt, svalt i vinden men varmt i solen. Sträckan som avverkades var cirka 25 kilometer, och det tog elva timmar inklusive alla raster och pauser. Det var värdefullt med många pauser, men de kanske inte skulle vara riktigt så långa. Med kortare pauser skulle man komma lite mer framåt.
Vi passerade Norreda torp, som ägs av Uppsala Studentkår, skogar och jordbruksmark, Lagga kvarn, diverse små gårdar, motorvägen och järnvägen, Fläktantorpet, Lunsen och Flottsund. Under en av pauserna såg vi en svart solande huggorm, som förskrämt smet iväg. Tio minuter senare låg det en annan värmetörstande huggorm på samma plats, så uppenbarligen finns det gott om liv i trakterna. Vi såg bofink, skogsödla, koltrast, småkryp (nyckelpigor!) och större fåglar – men inte så gott om vilda däggdjur. En allsköns mängd visor hade vi också hunnit gå igenom innan vandringen närmade sitt slut.
När vi passerade över bron vid Flottsund hade jag ordentligt ont i höften och fötterna, men också ett nöjt leende. Det var en jättehärlig dag som gav mersmak. Att sätta 25 km som maxgräns för dagsetapper känns dock som ett klokt beslut, som jag inte kommer ändra på i första taget. Såhär, efter eftervilan, är jag stel lite överallt och har träningsvärk både här och där. Då kan man väll vara nöjd med sig själv?
Thursday, 12 April 2012
Omvärlden
Jag har idag gjort en statusuppdatering på facebook med lite "reklam" för min väg eller din väg. Rätt många av mina vänner som jag talat med har sagt att jag borde blogga, så förhoppningsvis hittar ni hit i och med detta. Skriv gärna en rad :)
Avfärden närmar sig med stormsteg, det är ganska precis tre månader kvar. Därför börjar det också bli dags att hitta diverse praktiska lösningar för att kunna genomföra vandringen. Till exempel kattvakt. Ska du vara kvar på Gälbo i sommar? Om du vill låna en sommarkatt så hör av dig. Behovet finns som sagt, och det är 19 juni fram till månadsskiftet juli/augusti som är aktuellt. Och det bästa vore om hon kan bo kvar hemma under tiden, eftersom även akvariefiskarna kan få mat i så fall (och krukväxterna kan få vatten, men dem är det lite lättare att flytta på)...
Men förberedelserna inför en sådan här vanding inkluderar inte bara det som man annars alltid måste göra inför en semesterresa. Varje gång jag tänker på projektet tänker jag också på syftet med projektet. Även andra saker som händer runt omkring mig fokuserar tankarna åt det hållet, eftersom att funderingarna kring religion och samhällets gemenskap hamnat långt fram i mitt medvetande i år. Det är dessutom svårare att skriva om sådant än om vilka kläder jag tänker ha på mig, mer utlämnande och mer personligt.
Egentligen är det konstigt att det känns läskigare att prata om tro än om underkläder, men samhället har utvecklats åt det hållet. Idag tycker många att öppningsfrasen "Hej, jag vill prata med dig om Jesus" är väldigt mycket obehagligare än "Hej, är du intresserad av bröstinplantat?". Och vice versa; det är oftast lättare att säga "Jag föredrar speedos" än "Nej, jag kan inte komma med på XXX för jag ska på gudstjänst då". Jag finner det hela lätt bissart. Men alla är ju olika, så det här behöver givetvis inte vara sant för alla.
Hur som helst ska jag kämpa på med den självutlämnande texten, och även notera idéer och reflektioner när de dyker upp så att jag kan återge dem här senare.
Avfärden närmar sig med stormsteg, det är ganska precis tre månader kvar. Därför börjar det också bli dags att hitta diverse praktiska lösningar för att kunna genomföra vandringen. Till exempel kattvakt. Ska du vara kvar på Gälbo i sommar? Om du vill låna en sommarkatt så hör av dig. Behovet finns som sagt, och det är 19 juni fram till månadsskiftet juli/augusti som är aktuellt. Och det bästa vore om hon kan bo kvar hemma under tiden, eftersom även akvariefiskarna kan få mat i så fall (och krukväxterna kan få vatten, men dem är det lite lättare att flytta på)...
Men förberedelserna inför en sådan här vanding inkluderar inte bara det som man annars alltid måste göra inför en semesterresa. Varje gång jag tänker på projektet tänker jag också på syftet med projektet. Även andra saker som händer runt omkring mig fokuserar tankarna åt det hållet, eftersom att funderingarna kring religion och samhällets gemenskap hamnat långt fram i mitt medvetande i år. Det är dessutom svårare att skriva om sådant än om vilka kläder jag tänker ha på mig, mer utlämnande och mer personligt.
Egentligen är det konstigt att det känns läskigare att prata om tro än om underkläder, men samhället har utvecklats åt det hållet. Idag tycker många att öppningsfrasen "Hej, jag vill prata med dig om Jesus" är väldigt mycket obehagligare än "Hej, är du intresserad av bröstinplantat?". Och vice versa; det är oftast lättare att säga "Jag föredrar speedos" än "Nej, jag kan inte komma med på XXX för jag ska på gudstjänst då". Jag finner det hela lätt bissart. Men alla är ju olika, så det här behöver givetvis inte vara sant för alla.
Hur som helst ska jag kämpa på med den självutlämnande texten, och även notera idéer och reflektioner när de dyker upp så att jag kan återge dem här senare.
Tuesday, 3 April 2012
Dagsetapper
Jag börjar få ordning på min planerade vägstäckning, och har i stort lagt ut rutten. Tanken är att hela resan ska ta 5-6 veckor, och jag har hittat 35 lagom långa dagsetapper som verkar lovande. De varierar i längd från 12 till 25 km, med ett snitt på 19 km per dag. Med en medelhastighet om 3,5 km per timme blir det mellan 4 ½ och 7 ½ timmars vandring per dag, plus raster. Det blir ganska mycket rastande har jag förstått. Jag har försökt att göra etapperna kortare när jag ska passera spännande platser, men det är lite problematiskt eftersom vindskydden ligger där de ligger...
Förutom sjäva vandringsetapperna har jag även lagt in några vilodagar. Inte så många, men några stycken. Jag tror att det är välbehövligt. Dessutom måste jag avbryta promenaden bara en liten bit in i projektet för att jobba i tre dagar så det blir lite andhämtning där också. Jag ska börja gå den 19e juni. Ju tidigare på sommaren, desto stabilare väder har jag fått för mig.
Jag är ganska klar över vägen fram till Norrköping, sedan är jag inte riktigt lika säker. Klosterleden är inte lika välanpassad för vandrare utan följebil som de regelrätta vandringslederna, så både lägerplatser och vatten är än så länge lite oklart. Dessutom är det väldigt mycket samhällen. Jag måste fundera lite till kring den biten. Men så här har jag tänkt så långt:
DEL I Upplandsleden
1. Uppsala Högar – Tunåsen – Fyrisån – Ultuna – Sunnersta, 15 km
2. Sunnersta – Flottsund – Lunsen – Rickebasta, 13 km
3. Rickebasta – Knivsta – Odensala – Björnkälla, 17 km
4. Björnkälla – Märsta – Rosersberg – Skavberget - Ängsjö, 18 km
5. Ängsjö – Övre Järvafältet – Bögs Gård – Akalla – Hästa Gård, 19 km
6. Hästa Gård – Ulriksdal – Haga – Norrtull – Fridhemsplan, 18 km
tre dagars uppehåll för jobb
DEL II Sörmlandsleden, Södertörn
7. Fridhemsplan – Björkhagen – Skogshyddan – Alby friluftsgård, 22 km
8. Alby friluftsgård – källa – Tyresta by – Handen , 21 km
9. Handen – Paradiset – Lida friluftsgård, 25 km
10. Lida friluftsgård – Kvarnsjön - Bullsta – Viad, 21 km
11. Viad – Skanssundet – Kasholmen, 23 km
12. Kasholmen – Tullgarn – Sandvik, 24 km
Vilodag
13. Sandvik – Trosa – Gisekvarn, 25 km
14. Gisekvarn – Björken - Bråfall – Tegelkällan, 14 km
15. Tegelkällan – Bälinge – Holmsjön, 14 km
16. Holmsjön – Svärta – Vittenberga – Hovrasjön, 19 km
Vilodag
17. Hovrasjön – Oppeby – Nyköping, 14 km
DEL III Sörmlandsleden, Kålmården
18. Nyköping – Bergshammar – Gälkhyttan, 21 km
19. Gälkhyttan – Nävsjö – Svartsjön, 15 km
20. Svartsjön – Holmtorp – Lilla Göljen, 12 km
21. Lilla Göljen – Brytsebo – Lövsjön, 19 km
22. Lövsjön – Krokeks kyrkoruin – Krokek – Getå, 23 km
Vilodag
23. Getå – Åby – Norrköping, 22 km
DEL IV Klosterleden
24. Norrköping – Styrstad – Tingstad, 18 km
25. Tingstad – Söderköping, 14 km
26. Söderköping – Gårdeby, 19 km
27. Gårdeby – Askeby, 20 km
28. Askeby – Linköping, 21 km
29. Linköping – Vreta Kloster, 14 km
30. Vreta Kloster – Västerlösa, 19 km
31. Västerlösa – Skänninge, 21 km
32. Skänninge – Vadstena, 22 km
33. Vadstena – Rogslösa, 23 km
34. Rogslösa – Omberg, 16 km
35. Omberg – Ödeshög, 12 km
Förutom sjäva vandringsetapperna har jag även lagt in några vilodagar. Inte så många, men några stycken. Jag tror att det är välbehövligt. Dessutom måste jag avbryta promenaden bara en liten bit in i projektet för att jobba i tre dagar så det blir lite andhämtning där också. Jag ska börja gå den 19e juni. Ju tidigare på sommaren, desto stabilare väder har jag fått för mig.
Jag är ganska klar över vägen fram till Norrköping, sedan är jag inte riktigt lika säker. Klosterleden är inte lika välanpassad för vandrare utan följebil som de regelrätta vandringslederna, så både lägerplatser och vatten är än så länge lite oklart. Dessutom är det väldigt mycket samhällen. Jag måste fundera lite till kring den biten. Men så här har jag tänkt så långt:
DEL I Upplandsleden
1. Uppsala Högar – Tunåsen – Fyrisån – Ultuna – Sunnersta, 15 km
2. Sunnersta – Flottsund – Lunsen – Rickebasta, 13 km
3. Rickebasta – Knivsta – Odensala – Björnkälla, 17 km
4. Björnkälla – Märsta – Rosersberg – Skavberget - Ängsjö, 18 km
5. Ängsjö – Övre Järvafältet – Bögs Gård – Akalla – Hästa Gård, 19 km
6. Hästa Gård – Ulriksdal – Haga – Norrtull – Fridhemsplan, 18 km
tre dagars uppehåll för jobb
DEL II Sörmlandsleden, Södertörn
7. Fridhemsplan – Björkhagen – Skogshyddan – Alby friluftsgård, 22 km
8. Alby friluftsgård – källa – Tyresta by – Handen , 21 km
9. Handen – Paradiset – Lida friluftsgård, 25 km
10. Lida friluftsgård – Kvarnsjön - Bullsta – Viad, 21 km
11. Viad – Skanssundet – Kasholmen, 23 km
12. Kasholmen – Tullgarn – Sandvik, 24 km
Vilodag
13. Sandvik – Trosa – Gisekvarn, 25 km
14. Gisekvarn – Björken - Bråfall – Tegelkällan, 14 km
15. Tegelkällan – Bälinge – Holmsjön, 14 km
16. Holmsjön – Svärta – Vittenberga – Hovrasjön, 19 km
Vilodag
17. Hovrasjön – Oppeby – Nyköping, 14 km
DEL III Sörmlandsleden, Kålmården
18. Nyköping – Bergshammar – Gälkhyttan, 21 km
19. Gälkhyttan – Nävsjö – Svartsjön, 15 km
20. Svartsjön – Holmtorp – Lilla Göljen, 12 km
21. Lilla Göljen – Brytsebo – Lövsjön, 19 km
22. Lövsjön – Krokeks kyrkoruin – Krokek – Getå, 23 km
Vilodag
23. Getå – Åby – Norrköping, 22 km
DEL IV Klosterleden
24. Norrköping – Styrstad – Tingstad, 18 km
25. Tingstad – Söderköping, 14 km
26. Söderköping – Gårdeby, 19 km
27. Gårdeby – Askeby, 20 km
28. Askeby – Linköping, 21 km
29. Linköping – Vreta Kloster, 14 km
30. Vreta Kloster – Västerlösa, 19 km
31. Västerlösa – Skänninge, 21 km
32. Skänninge – Vadstena, 22 km
33. Vadstena – Rogslösa, 23 km
34. Rogslösa – Omberg, 16 km
35. Omberg – Ödeshög, 12 km
Sunday, 18 March 2012
Planeringsarbete
Under hösten var min pilgrimsfärd mest en diffus idé, som jag plockade fram ibland och skissade lite på. Men allteftersom årstiden fortskred och vintern smög sig på så kändes det hela mer och mer konkret. Jag började berätta för mina vänner att jag skulle iväg, och dessutom att mer intensivt leta efter kunskap. Behovet kändes stort. Jag som inte ens varit ute en weekendvandring förut, och inte äger så mycket som en sommarsovsäck!
Internet är en outsinlig källa till kunskap. Diverse olika sök har resulterat i att jag tror mig ha fått en ganska god uppfattning om vad jag kommer att behöva ta med mig, och även vad jag inte kommer att behöva släpa på. På biblioteket hittade jag några guideböcker för vandrare, som var rätt så bra för allmän information, och i december köpte jag Svenska kyrkans guidebok för pilgrimer längs klosterleden.
Såhär ser min planerade packlista ut:
Kläder
• BH (har inte besämt vilken än)
• trosor, 6 par i bomull, enkla från Lindex
• strumpor, 6 par av vandringsmodell, inköpta på Naturkompaniet
• sockor - nålbundna + höga stickade, bra att kunna alternera
• 2 par underställ i ekologisk ull, de kliar inte alls!
• tröja - lång, täcker låren men har korta ärmar
• skjorta - tät bomull, långärmad
• tjocktröja - fluffig i ull. Dock lite sliten, behöver kanske lagas
• sjal - av arabtyp, ska fungera både som halsduk, solhatt och myggnät
• ¾-byxor - tät bomull. Lite tveksam med de är verkligen bra så jag tror på dem
• lätta skor - inte riktigt bestämt mig än, står mellan två par
• vandringskängor – bruna, inköpta på Azorerna för många herrans år sedan
• regnbyxor - hittade ett övergivet par lätta regnbyxor i gamla korridoren :D
• regnjacka - återstår att inhandla
Läger
• liggunderlag, jag vågar mig inte på ett uppblåsbart så det blev ett Therm-A-Rest Z-lite regular för en ganska billig peng
• sovsäck - en av de viktigaste delarna. Efter stora efterforskningar landade jag på en Womens Teton Long, från Marmont. Den ska hålla mig varm och god även under kyliga höstnätter, men väger tyvärr nästan två kilo bara den. Så frusen som jag är så är det nog värt det dock, både den dryga vikten och det smärtsamma priset
• sovsäckslakan & sovsäckspåse
• handduk
• snöre, plastpåsar, nål & tråd, säkerhetsnålar
• tvättmedel, läderfett, skosnören
• tändstickor - jag har en vattentät ask att ha dem i
• kniv - den går jag inte utan
• vattenränsel, 2 st enliters + reservkork
Hygien
• tvål & schampo, en liten fast tvål i tvålkopp. Även tvättmedlet blir i tvålform så de får samsas om utrymmet. Som schampo tänkte jag ta en tub av Weledas; liten nätt förpackning med mycket drygt innehåll som jag dessutom vet att mitt hår trivs med
• nagelsax & fil
• tandborste & tandkräm
• tamponger & toalettpapper (oh the joys of being a woman...)
• glasögon
• hårband
• värktabletter, Helosan, alsolsprit
• plåster, hudtejp, elastiska lindor
• näsdukar
Kök
• disksvamp, trasa & diskmedel
• konservöppnare, litet rivjärn
• sked & kåsa - hittade jättefina i horn på Gamla Upsala museum, både lätta, stöttåliga och mjuka mot teflonen i stormköket. 50 % rabatt!
• tät bytta att förvara matrester till lunchen i
• en bit skinn som skärbräda
• stormkök & bränsle, kommer att bli ett gaskök från Trianga och en fruktansvärd massa gasflaskor
Övrigt
• magväska, inte säker på att det behövs men jag har en som kan passa
• ryggsäck - en annan mycket viktig detalj. Den har ännu inte införskaffats
• kartor & kompass
• mobil & laddare, ja det kommer jag att ta med. Var inte helt säker på det först men har beslutat att smartphonen åker med (hur ska jag annars kunna blogga?). Jag såg en behändig trådlös laddare som jag ska undersöka närmare, det skulle vara guld värt.
• pengar, betalkort & legitimation - lite kontanter är nog bra att ha
• tågbiljetter, anteckningsbok & penna
• nycklar hem
Totalt ca 16 kg, inklusive kläder & skor samt två liter vatten. Till detta kommer MATEN - ett helt eget kapitel
Internet är en outsinlig källa till kunskap. Diverse olika sök har resulterat i att jag tror mig ha fått en ganska god uppfattning om vad jag kommer att behöva ta med mig, och även vad jag inte kommer att behöva släpa på. På biblioteket hittade jag några guideböcker för vandrare, som var rätt så bra för allmän information, och i december köpte jag Svenska kyrkans guidebok för pilgrimer längs klosterleden.
Såhär ser min planerade packlista ut:
Kläder
• BH (har inte besämt vilken än)
• trosor, 6 par i bomull, enkla från Lindex
• strumpor, 6 par av vandringsmodell, inköpta på Naturkompaniet
• sockor - nålbundna + höga stickade, bra att kunna alternera
• 2 par underställ i ekologisk ull, de kliar inte alls!
• tröja - lång, täcker låren men har korta ärmar
• skjorta - tät bomull, långärmad
• tjocktröja - fluffig i ull. Dock lite sliten, behöver kanske lagas
• sjal - av arabtyp, ska fungera både som halsduk, solhatt och myggnät
• ¾-byxor - tät bomull. Lite tveksam med de är verkligen bra så jag tror på dem
• lätta skor - inte riktigt bestämt mig än, står mellan två par
• vandringskängor – bruna, inköpta på Azorerna för många herrans år sedan
• regnbyxor - hittade ett övergivet par lätta regnbyxor i gamla korridoren :D
• regnjacka - återstår att inhandla
Läger
• liggunderlag, jag vågar mig inte på ett uppblåsbart så det blev ett Therm-A-Rest Z-lite regular för en ganska billig peng
• sovsäck - en av de viktigaste delarna. Efter stora efterforskningar landade jag på en Womens Teton Long, från Marmont. Den ska hålla mig varm och god även under kyliga höstnätter, men väger tyvärr nästan två kilo bara den. Så frusen som jag är så är det nog värt det dock, både den dryga vikten och det smärtsamma priset
• sovsäckslakan & sovsäckspåse
• handduk
• snöre, plastpåsar, nål & tråd, säkerhetsnålar
• tvättmedel, läderfett, skosnören
• tändstickor - jag har en vattentät ask att ha dem i
• kniv - den går jag inte utan
• vattenränsel, 2 st enliters + reservkork
Hygien
• tvål & schampo, en liten fast tvål i tvålkopp. Även tvättmedlet blir i tvålform så de får samsas om utrymmet. Som schampo tänkte jag ta en tub av Weledas; liten nätt förpackning med mycket drygt innehåll som jag dessutom vet att mitt hår trivs med
• nagelsax & fil
• tandborste & tandkräm
• tamponger & toalettpapper (oh the joys of being a woman...)
• glasögon
• hårband
• värktabletter, Helosan, alsolsprit
• plåster, hudtejp, elastiska lindor
• näsdukar
Kök
• disksvamp, trasa & diskmedel
• konservöppnare, litet rivjärn
• sked & kåsa - hittade jättefina i horn på Gamla Upsala museum, både lätta, stöttåliga och mjuka mot teflonen i stormköket. 50 % rabatt!
• tät bytta att förvara matrester till lunchen i
• en bit skinn som skärbräda
• stormkök & bränsle, kommer att bli ett gaskök från Trianga och en fruktansvärd massa gasflaskor
Övrigt
• magväska, inte säker på att det behövs men jag har en som kan passa
• ryggsäck - en annan mycket viktig detalj. Den har ännu inte införskaffats
• kartor & kompass
• mobil & laddare, ja det kommer jag att ta med. Var inte helt säker på det först men har beslutat att smartphonen åker med (hur ska jag annars kunna blogga?). Jag såg en behändig trådlös laddare som jag ska undersöka närmare, det skulle vara guld värt.
• pengar, betalkort & legitimation - lite kontanter är nog bra att ha
• tågbiljetter, anteckningsbok & penna
• nycklar hem
Totalt ca 16 kg, inklusive kläder & skor samt två liter vatten. Till detta kommer MATEN - ett helt eget kapitel
Thursday, 16 February 2012
Eriksleden
Eriksleden heter den led som går mellan Gamla Uppsala kyrka och domkyrkan i nya Uppsala. Den följer någorlunda den processionsväg som under medeltiden användes för att transportera S:t Eriks reliker mellan de två kyrkorna, och har återställts som pilgrimsled ganska nyligen. Tillsammans med åpromenaden söder om stan utgorde Eriksleden den väg som jag tänkte testvandra på.
Leden börjar alltså (eller slutar, beroende på hur man ser på det) i Gamla Uppsala, som jag tycker är en mycket fängslande plats. Tingshögen och gravhögarna, den försvunna offerlunden och templet, den gamla domkyrkan; genom tiderna en centralort för Sveriges utveckling och numera ett ganska stort turistmål. Trots detta, och trots mitt stora historiaintresse, så hade jag ännu inte efter tre år i Uppsala besökt Gamla Uppsala och museét. Därför tänkte jag att jag skulle kombinera min planerade testvandring med ett turistbesök, och bokade in det till en lördag i juli 2011.
Då bodde jag i korridor, och en av mina "sambos" ville gärna följa med på utflykten, så vi packade in oss i min bil tillsammans med min lilla packning, en hel del vatten och hennes hund. Planen var att jag skulle gå tillbaka men att hon skulle köra bilen hem. Vi ägnade rätt många timmar åt att vara turister; gick med på en guidad tur, tittade på friluftsmuseét och (jag som inte hade hund) Gamla Uppsala museum & Gamla Uppsala kyrka. Vi fikade i gräset och hade väldigt trevligt. Men efter några timmar var vi ganska trötta, och jag som hade en rätt ansenlig promenad (12 km) framför mig tyckte att det började bli dags att göra uppbrott. Vi skiljde på oss och jag vände söderut.
Vid den tiden praktiserade jag på länsstyrelsen i Uppsala. Jag hade där snubblat över en utredning angående en ny skötselplan för området, och i författaren kännt igen namnet på en föreläsare jag haft i agrarhistoria (världen är ändå rätt liten), vilket fått upp mina ögon för den biologiska/ekologiska aspekten av platsen.
Gravhögarna har varit grästäckta utan beskogning under mycket lång tid, och som naturvårdsintresserad mark/växtagronom kan jag inte låta bli att faschineras över sådana växtlokaler. Givetvis packade jag ner både flora och lupp i väskan. Tyvärr har högarna skadats allvarligt av vårdslösa människor, och de försök som gjorts att reparera raserade och spåriga sidor har ofta varit mindre skickligt utförda - med utarming av floran som följd. Idagsläget får man inte gå upp på högarna, annat än i guidade grupper. Det var lite synd, tyckte jag, som gärna hade velat åla runt på mage och kikat på små små blommor. Lite längre söderut, där åskammen täcks av gravhögar av lite mer ordinär storlek, kan allmänheten dock botanisera fritt. Det fanns massor av rara små växter, men jag lät mig styras av min nos och svullade snart i mig smultron för glatta livet.
Det var en varm högsommardag. Jättefint väder. Jag mötte några människor då och då, och ibland blev jag passerad av en cykel. Det var angenämnt. Det känndes bra. Människokroppen är, vad jag har förstått, främst anpassad för just strövtåg, så det är inte jobbigt att gå på samma sätt som det är jobbigt att springa eller åka skidor. Jag tänkte på livet och på historien, alla människor som rört sig längs just den här grusvägen tidigare, med sina mål och drömmar.
Väldigt snart var jag inom bebyggelsen i norra Uppsala, och efter vad jag minns som en ganska kort tid var jag framme vid ledens slut; S:t Eriks källa vid domkyrkotrappen. Att det kändes kort är egentligen obegripligt, för det var gott och väl över 25 grader varmt när jag startade och jag hade vid det laget gått i två timmar om man inkluderar ett par vattenpauser. Kul!
Inte lika kul var det att klockan hunnit bli sex på kvällen, det betydde nämligen att kyrkan hunnit stänga för dagen. Mitt lilla besök där kom av sig, och lite rådvill tänkte jag att lite mat skulle underlätta tankarna. På måfå drev jag in i centrum, men den stora studentstaden är ganska öde på sommaren och jag lyckades inte bestämma mig för vad jag skulle äta. Efter en dryg halvtimme av velande och flackande fattade jag ett beslut; nu tar jag bussen hem.
Ja, så kunde det gå med den saken. Jag gick inte hela vägen, snarare drygt halva. Men jag är likväl nöjd med experimentet. Det var många timmar i Gamla Uppsala innan den mätbra sträckan anträddes så jag drar slutsatsen att den där sista timmen som jag nu struntade i, inte hade varit något problem dagsetappmässigt. Och det var skönt att gå, inte jobbigt. Jag ska göra det här!
Leden börjar alltså (eller slutar, beroende på hur man ser på det) i Gamla Uppsala, som jag tycker är en mycket fängslande plats. Tingshögen och gravhögarna, den försvunna offerlunden och templet, den gamla domkyrkan; genom tiderna en centralort för Sveriges utveckling och numera ett ganska stort turistmål. Trots detta, och trots mitt stora historiaintresse, så hade jag ännu inte efter tre år i Uppsala besökt Gamla Uppsala och museét. Därför tänkte jag att jag skulle kombinera min planerade testvandring med ett turistbesök, och bokade in det till en lördag i juli 2011.
Då bodde jag i korridor, och en av mina "sambos" ville gärna följa med på utflykten, så vi packade in oss i min bil tillsammans med min lilla packning, en hel del vatten och hennes hund. Planen var att jag skulle gå tillbaka men att hon skulle köra bilen hem. Vi ägnade rätt många timmar åt att vara turister; gick med på en guidad tur, tittade på friluftsmuseét och (jag som inte hade hund) Gamla Uppsala museum & Gamla Uppsala kyrka. Vi fikade i gräset och hade väldigt trevligt. Men efter några timmar var vi ganska trötta, och jag som hade en rätt ansenlig promenad (12 km) framför mig tyckte att det började bli dags att göra uppbrott. Vi skiljde på oss och jag vände söderut.
Vid den tiden praktiserade jag på länsstyrelsen i Uppsala. Jag hade där snubblat över en utredning angående en ny skötselplan för området, och i författaren kännt igen namnet på en föreläsare jag haft i agrarhistoria (världen är ändå rätt liten), vilket fått upp mina ögon för den biologiska/ekologiska aspekten av platsen.
Gravhögarna har varit grästäckta utan beskogning under mycket lång tid, och som naturvårdsintresserad mark/växtagronom kan jag inte låta bli att faschineras över sådana växtlokaler. Givetvis packade jag ner både flora och lupp i väskan. Tyvärr har högarna skadats allvarligt av vårdslösa människor, och de försök som gjorts att reparera raserade och spåriga sidor har ofta varit mindre skickligt utförda - med utarming av floran som följd. Idagsläget får man inte gå upp på högarna, annat än i guidade grupper. Det var lite synd, tyckte jag, som gärna hade velat åla runt på mage och kikat på små små blommor. Lite längre söderut, där åskammen täcks av gravhögar av lite mer ordinär storlek, kan allmänheten dock botanisera fritt. Det fanns massor av rara små växter, men jag lät mig styras av min nos och svullade snart i mig smultron för glatta livet.
Det var en varm högsommardag. Jättefint väder. Jag mötte några människor då och då, och ibland blev jag passerad av en cykel. Det var angenämnt. Det känndes bra. Människokroppen är, vad jag har förstått, främst anpassad för just strövtåg, så det är inte jobbigt att gå på samma sätt som det är jobbigt att springa eller åka skidor. Jag tänkte på livet och på historien, alla människor som rört sig längs just den här grusvägen tidigare, med sina mål och drömmar.
Väldigt snart var jag inom bebyggelsen i norra Uppsala, och efter vad jag minns som en ganska kort tid var jag framme vid ledens slut; S:t Eriks källa vid domkyrkotrappen. Att det kändes kort är egentligen obegripligt, för det var gott och väl över 25 grader varmt när jag startade och jag hade vid det laget gått i två timmar om man inkluderar ett par vattenpauser. Kul!
Inte lika kul var det att klockan hunnit bli sex på kvällen, det betydde nämligen att kyrkan hunnit stänga för dagen. Mitt lilla besök där kom av sig, och lite rådvill tänkte jag att lite mat skulle underlätta tankarna. På måfå drev jag in i centrum, men den stora studentstaden är ganska öde på sommaren och jag lyckades inte bestämma mig för vad jag skulle äta. Efter en dryg halvtimme av velande och flackande fattade jag ett beslut; nu tar jag bussen hem.
Ja, så kunde det gå med den saken. Jag gick inte hela vägen, snarare drygt halva. Men jag är likväl nöjd med experimentet. Det var många timmar i Gamla Uppsala innan den mätbra sträckan anträddes så jag drar slutsatsen att den där sista timmen som jag nu struntade i, inte hade varit något problem dagsetappmässigt. Och det var skönt att gå, inte jobbigt. Jag ska göra det här!
Sunday, 8 January 2012
jag är helt galen
Eller åtminstone litegrann. Det måste man nog vara för att komma på en sådan tokig idé. Jag har alltså fått för mig att jag ska göra en pilgrimsvandring, och det enda målet jag kunde tänka mig var Vadstena.
Vadstena ligger fågelvägen 220 km från där jag bor, men eftersom man inte kan gå tvärs över Mälaren så skulle en tänkt rutt bli mycket längre. Jag må vara lite galen, men långt ifrån dum - det här är ett stort projekt. Hur kan jag vara så säker på att jag faktiskt kommer att gilla det? Jag som egentligen är ganska bekväm av mig...
Steg ett blev att prova det där med att gå. När det regnar. Med packning. Jag tänkte att om det var behagligt och kul så är det ett gott tecken. Så jag gav mig faktiskt av på en liten tur en sommardag med tveksam väderlek. Jag tog en tung kappa, ett par (ganska dåliga) sandaler, packade en ryggsäck och knatade iväg längs med åsen. Fyra kilometer senare tog jag en paus och köpte en mycket spartansk lunch, innan jag återvände hem via en något kortare rutt.
Okej, vad vet jag nu? Jo, det var kul. Det var fridfullt och skönt, och inte kallt trots blöta fötter och axlar. Jag kan också dra slutsatsen att lagom tempo för mig är ungefär 3,5 km per timme i lättgången terräng.
Nu börjar jag få blodad tand. Visst fasemej ska här vandras! Inte är jag ensam heller, det finns ju faktiskt massor av människor som går på sin fritid. Vissa gör det i grupp, andra i par eller ensamma. Vissa promenerar i storstäder, andra på fjället, och vissa går som turister andra som pilgrimer. Det kanske inte var så där jättegalet ändå?
Efter mitt lyckade experiment ägnade jag åtskilliga timmar åt research på området. Det finns en hel del att läsa om pigrimsfärder på nätet. Pilgrimscentrum i Vadstena har en hel del info om Klosterleden genom Östergötland, och pilgrim.nu har mycket matnyttigt och dessutom en bra länksamling. Men egentligen skiljer sig det praktiska inte så mycket från en vanlig vandring, så det finns massor att hämta både här och där. Jag har lärt mig massor om pilgrimens historia, om Nidarosleden till Trondheim och om Europas nät av vandringsleder till Santiago de Compostela.
Snart uppstod dock frågan, fixar jag det här? Hur långt orkar jag gå? Jag är ändå ganska van vid att vara ute i skogen många timmar i sträck, men det är ju lite annorlunda att ha förflyttningen förutstakad. För att få svar på denna nya fråga planerade jag att följa Eriksleden från Gamla Uppsala till Uppsala Domkyrka, och sedan hem; en nätt sträcka på 12 km. Hur det gick återkommer jag till.
Vadstena ligger fågelvägen 220 km från där jag bor, men eftersom man inte kan gå tvärs över Mälaren så skulle en tänkt rutt bli mycket längre. Jag må vara lite galen, men långt ifrån dum - det här är ett stort projekt. Hur kan jag vara så säker på att jag faktiskt kommer att gilla det? Jag som egentligen är ganska bekväm av mig...
Steg ett blev att prova det där med att gå. När det regnar. Med packning. Jag tänkte att om det var behagligt och kul så är det ett gott tecken. Så jag gav mig faktiskt av på en liten tur en sommardag med tveksam väderlek. Jag tog en tung kappa, ett par (ganska dåliga) sandaler, packade en ryggsäck och knatade iväg längs med åsen. Fyra kilometer senare tog jag en paus och köpte en mycket spartansk lunch, innan jag återvände hem via en något kortare rutt.
Okej, vad vet jag nu? Jo, det var kul. Det var fridfullt och skönt, och inte kallt trots blöta fötter och axlar. Jag kan också dra slutsatsen att lagom tempo för mig är ungefär 3,5 km per timme i lättgången terräng.
Nu börjar jag få blodad tand. Visst fasemej ska här vandras! Inte är jag ensam heller, det finns ju faktiskt massor av människor som går på sin fritid. Vissa gör det i grupp, andra i par eller ensamma. Vissa promenerar i storstäder, andra på fjället, och vissa går som turister andra som pilgrimer. Det kanske inte var så där jättegalet ändå?
Efter mitt lyckade experiment ägnade jag åtskilliga timmar åt research på området. Det finns en hel del att läsa om pigrimsfärder på nätet. Pilgrimscentrum i Vadstena har en hel del info om Klosterleden genom Östergötland, och pilgrim.nu har mycket matnyttigt och dessutom en bra länksamling. Men egentligen skiljer sig det praktiska inte så mycket från en vanlig vandring, så det finns massor att hämta både här och där. Jag har lärt mig massor om pilgrimens historia, om Nidarosleden till Trondheim och om Europas nät av vandringsleder till Santiago de Compostela.
Snart uppstod dock frågan, fixar jag det här? Hur långt orkar jag gå? Jag är ändå ganska van vid att vara ute i skogen många timmar i sträck, men det är ju lite annorlunda att ha förflyttningen förutstakad. För att få svar på denna nya fråga planerade jag att följa Eriksleden från Gamla Uppsala till Uppsala Domkyrka, och sedan hem; en nätt sträcka på 12 km. Hur det gick återkommer jag till.
Subscribe to:
Posts (Atom)