Är man lat så är man, eller?

Ibland tänker jag att religiösa personer i själva verket är väldigt lata. De köper liksom ett helt koncept och slutar upp med att själva tänka efter. Är det rätt eller fel att göra si eller så? Med en akademikers synsätt borde man ju tänka igenom sådana ställningstaganden på ett kritiskt och objektivt sätt, och också bedömma varje ställningstagande för sig. Kan det verkligen vara bra att lita på att någon annan redan kommit fram till rätt svar, och att detta svar alltid ska vara rätt? Är det ens rimligt att tro att det finns ett svar?

Och om man nu litar till en präst, en imam eller en rabbi (eller nån annan religiös ledare) att berätta SANNINGEN, tror man då att denna människa aldrig begår några misstag? Finns det över huvud taget människor som inte missförstår varandra ibland, eller har dåligt tålamod vissa dagar, eller helt enkelt tänker på annat - eller själva blivit lurade? Jag tror att man måste ta allting man hör med en nypa salt, vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort, men endå. Om ens församling eller bok eller vad det nu är säger "på lördagar ska man hoppa jämfota", är det inte rimligt att fundera på varför?

Hur kan man blint lita på att någon annan ska tänka åt en? Är det bekvämlighet, eller förtroende? Har jag ett orimligt kontrollbehov om jag anser att jag själv vill komma fram till vad jag tror är rätt? Eller är jag självgod, som tror att det inte räcker med vad nån annan talar om för mig? Nej, jag tycker inte att det är orimligt att själv tänka efter. Ett att när man ställs inför olika val inte omedelbart fråga sig vad min kultur/religion/familj tycker är rätt, utan att istället fråga sig vad man själv tycker är rätt.

Men ibland tänker jag att det behövs sådana gemensamma överenskommelser för att samhället ska sitta ihop. Det är ju också mycket enklare att litta till normen för vad som är acceptabelt beteende. Inte heller kan man förvänta sig att barn ska kunna fatta informerade och kloka beslut redan innan de ens börjat skolan, men likväl så måste de få ta plats i samhället och uttrycka sina tankar - annar växer de ju inte upp.

Dock är det nog sunt att då och då omvärdera det som man accepterat som sanningar. Är det alltid fel att ljuga? Eller för den delen, utvecklas samhället så småningom så att det blir dags att omvärdera våra gemensamma rättesnören?