I måndags för en vecka sedan köpte jag en ryggsäck. Jag provade ett antal i butiken och köpte den enda som passade bra på min kropp. Det blev en Arcteryx Altra på 62 liter, och den kostade makalösa 3399 kr, den största enskilda kostnaden i det här projektet. Men det är nog väldigt väsentligt att just ryggsäcken passar bra och är av hög kvalité, så det känns... okej.
Jag fick en liten adrenalinkick av processen. När jag stod där på gatan och höll min väska i handen (svart & grå, knappt två kilo), så blev min ”promenad” så påtaglig. Det kändes väldigt verkligt, och också att det snart är dags. En härlig känsla helt enkelt. Jag ringde upp en kompis och skvallrade lite om det, och förundrades över den ovana och flickaktiga känslan av shoppingglädje. Hur kommer det sig att jag och så många andra (främst kvinnor?) på vår jord blir så ”lyckliga” av shopping? Är det ett uråldrigt psykologiskt belöningssystem för att sporra oss att släpa hem så mycket som möjligt till grottan, eller är det en effekt av samhället? För mig är det en hisnande fråga, men också en frågeställning som jag inte kan ge något svar till. Till det krävs det helt andra kompetenser än dem som jag gör anspråk på.
När jag köpte väskan så tipsade försäljaren mig om att packa den full och testa hemma i helgen, eftersom det är en månads öppet köp. Och nog skulle jag testa den alltid, men jag är tveksam till ifall jag skulle kunna lämna igen den idag. Under helgen har jag nämligen varit på en rejäl tur med Fältbiologerna och så här i efterhand är väskan något… lerig. På lördagskvällen tog jag bussen till Fjällnora vägskäl, knatade en halvmil och anslöt till den lilla gruppen. Jag såg två rådjur och en massa fåglar, och en rent utav magisk fullmåne; enorm och starkt lysande.
Det var en stark upplevelse, uppfyllande. Jag tror att det är befängt att tro att månen inte påverkar oss här på jorden. Det är trots allt en proportionellt sett ganska stor himlakropp som finns i vår närhet, och den påverkar vår fysiska omgivning på ett påtagligt sätt. Varför skulle hon inte också påverka oss som individer? Men samtidigt så är det lätt, speciellt när man beaktar henne i majskymningen så som jag gjorde häromkvällen, att låta fantasin rinna iväg och tillskriva denna himlakropp, och andra, med större makt och härlighet än vad de borde ha.
Jag spenderade natten i ett vindskydd en lite bit söder om Fjällnora; med min nya ryggsäck, min nya sovsäck och mitt nya liggunderlag. Det var första gången utomhus för alla tre, och trots att kvicksilvret kröp ner mot nollan under natten så frös jag faktiskt inte alls. Det kändes att det var kallt, men det var inte obehagligt. När jag vaknade var det kondens på sovsäckens yta.
Det blev en jättefin vårdag; soligt & vårigt, svalt i vinden men varmt i solen. Sträckan som avverkades var cirka 25 kilometer, och det tog elva timmar inklusive alla raster och pauser. Det var värdefullt med många pauser, men de kanske inte skulle vara riktigt så långa. Med kortare pauser skulle man komma lite mer framåt.
Vi passerade Norreda torp, som ägs av Uppsala Studentkår, skogar och jordbruksmark, Lagga kvarn, diverse små gårdar, motorvägen och järnvägen, Fläktantorpet, Lunsen och Flottsund. Under en av pauserna såg vi en svart solande huggorm, som förskrämt smet iväg. Tio minuter senare låg det en annan värmetörstande huggorm på samma plats, så uppenbarligen finns det gott om liv i trakterna. Vi såg bofink, skogsödla, koltrast, småkryp (nyckelpigor!) och större fåglar – men inte så gott om vilda däggdjur. En allsköns mängd visor hade vi också hunnit gå igenom innan vandringen närmade sitt slut.
När vi passerade över bron vid Flottsund hade jag ordentligt ont i höften och fötterna, men också ett nöjt leende. Det var en jättehärlig dag som gav mersmak. Att sätta 25 km som maxgräns för dagsetapper känns dock som ett klokt beslut, som jag inte kommer ändra på i första taget. Såhär, efter eftervilan, är jag stel lite överallt och har träningsvärk både här och där. Då kan man väll vara nöjd med sig själv?
No comments:
Post a Comment