På grund av instabilt väder och jättemycket att göra som måste bli klart idag har jag bytt plats på arbetsdagen imorgon och vandringsdagen idag. Jag hoppas att det inte är alltför förvirrande. Etapp ett imorgon alltså, etapp två och tre i helgen. Nu till upptakten.
Igår ringde jag till Gamla Uppsala församling och pratade med deras pilgrim- och kulturansvarige. Vi bokade en tid för att utfärda ett pilgrimspass åt mig. Ett pilgrimspass är en resehandling som används av pilgrimer dels som identitetshandling och dels för att dokumentera färden. Varje församling som passeras noterar, företrädesvis med en stämpel, att man varit där och passet blir på så sätt en berättelse om färdvägen. Traditionellt har pilgrimspassen använts som bevis på att man inte var allmänt kringdrivande, utan faktiskt på en seriös resa. Idag är de inte längre obligatoriska, men vissa vallfärdsmål kräver att man med hjälp av deras pilgrimspass kan redogöa för ens vandring dit för att de ska utfärda ett pilgrimsbrev - ett bevis på att man rest och nått fram till ett vallfrädsmål.
Gamla Uppsala församling har pilgrimspass över S:t Eriksleden, men eftersom min resa ska bli så lång kommer den inte att rymmas i deras förtryckta pass. Istället hade jag inhandlat en liten röd anteckningsbok som får tjäna i dess ställe. På innerpärmen tänkte jag klistra fast en utskrift av Vadstena pilgrimspass, och eventuellt några fler pilgrimsmärken och dylikt. Jag fick min första stämpel igår, och nu är jag en pilgrim på riktigt.
Igår fick jag även mina efterlängtade varor levererade. Outdoorexperten hade först restnoterat gasen som jag beställt, och när jag väntat dubbbelt upp mot de utlovade fyra dagarna det skulle ta att få in dem kontaktade jag dem. Svaret jag fick var att nej, det hade tagit längre tid än beräknat, men nu var även vattenreningstabletterna och sovsäcksöverdraget slut. So sorry. Men det senare ska komma in under dagen. Jaha? Okej, sa jag, stryk gasen och tabletterna och skick resten så snart som möjligt. Döm om min förvåning när paketet jag hämtade ut sent igår kväll faktiskt innehöll allting enligt den ursprungliga beställningen.
Tyvärr hade jag ju räknat med att Outdoorexperten inte skulle leverera gas och gifttabletter, så detta hade jag kompletteringshandlat inne i stan och dyrt som tusan var det. Så nu står jag här med en dubbel uppsättning och en mer än dubbelt så stor utgift än vad jag budgeterat. Imorgon när det inte längre är helgdag ska jag ringa för att försöka returnera överskottet.
Men nu är alltså allting här! Min packning är i det närmaste komplett, och den blev tyngre än jag räknat med. Därför är jag just nu mitt i en hårdbantning, jag siktar på att jag aldrig ska behöva bära mer än 20 kg. Rivjärn & konservöppnare ryker, torktrasans storlek och antalet näsdukar har halverats, och jag har känt mig pressad att välja ett lättare par extraskor. Med stor tveksamhet lägger jag även skjortan åt sidan. Visst förpackningsmaterial har uppdaterats, och jag tar bara ett av två kokkärl till trangiaköket. Detta har gett ett resultat på 700 gram.
En av grundidéerna i den kristna pilgrimstraditionen är dock att förlita sig på Guds omsorg (genom människornas agerande...). Att inte planera för allt utan istället möta dagen med tillförsikt om att lösningen ska dyka upp ändå. En praktisk tillämpning av detta är avvägningen om hur mycket vatten jag ska bära med mig. Själv hjälper jag gärna främlingar och turister med vägbeskrivningar, utflyktstips, att ringa ett telefonsamtal eller att fylla en vattenflaska, men jag har svårare att gå åt andra hållet. Att be om även väldigt anspråkslös hjälp känns för mig som att kräva hjälp, att flytta mina problem på någon annan. Och det tycker jag är fel. Samtidigt blir jag alltid glad över att hjälpa till, att göra en god gärning, och jag måste utgå ifrån att andra känner likadant. Å tredje sidan tror jag att de som bor utmed lederna kan tänkas bli lite trötta på alla turister.
Slutsatsen blir dock att jag nog kan minska ner vattenmängden, och ta bara en stor flaska. För säkerhetsskull har jag ju även med mig vattenreningstabletter men jag vill helst slippa använda dem eftersom de är väldigt giftiga för vattenlevande organismer (annars skulle de ju inte funka), och det känns inte bra att sprida sådant i naturen. Om man inte ens får hälla överblivet vatten i avloppet (enligt varningstexten på förpackningen), hur kan det då vara okej att hälla det på marken i skogen? Och vågar man verkligen dricka sådant, är det riktigt sunt det?
Ja, då har jag lyckats med att dra bort 2,2 kilo. Inte så tokigt. Jag har gjort en grov matplanering som än så länge är ganska osäker vad gäller mängder. Jag vet inte riktigt vad sakerna väger, eftersom jag inte köpt dem än, men jag har verkligen försökt att vara jättepraktisk. Fortfarande cirka två kilo som ska bantas bort, går igenom hela packlistan och rödmarkerat det som inte är essentiellt, eller som eventuellt kan bytas ut mot ett lättare alternativ. Vantarna och mössan ryker, bara ett par sockor, inga reservstrumpor, hitta ett lättare regnställ. Mindre förpackning sårtvätt. Lämna lakanet till sovsäcken hemma (*gulp*). Justera maten ytterliggare; ta bort matlådan och ersätt med påse eller att laga mindre mängd oftare (mer gas!). Okej. Går detta vägen så är vikten på min packning uppskattad till precis under 20 000 gram. Yippie!
No comments:
Post a Comment