Jag befinner mig i ett av Sveriges största gravfält från forntiden, och det var så fantastiskt att jag var tvungen att göra ett litet stopp. Tanken är svindlande när man försöker föreställa sig hur här såg ut för ett par tusen år sedan. Den som bestämt sträckningen för Sörmlandsleden hade uppenbarligen en förkärlek för höjder, och eftersom landskapet här är ganska kuperat blir det lite uppp och ner. Efter den senaste stigningen blev jag dock totalt mållös av den milsvida utsikten. Och högst upp, invid en uråldrig tall, fans ett stort kolapsat gravröse.
nu sitter jag vid en av de mest bedårande små kallkällor jag någonsin sett, nedstigen från samma höjd. Jag har tagit en bild men det var mycket omstäändigt att lägga upp utan en dator så det får vänta. Platsen känns rent ut sagt magisk och det äär lätt att föreställa sig hur forntidens folk dyrkade lundar och kallkällor. Med korpar kraxande i luften ovan och spår av stearin på marken är det kanske inte så svårt att tro att även dagens människor i trakten nyttjar den här källan för just sin kult.
Jag är snart framme vid den plats där jag hade tänka att sova igår natt, vilket betyder att jag bara är ett par timmar efter enligt planen. Jag fortsatte nämligen en bra bit igår efter mitt blogginlägg, för kvällen var så otroligt fin. Då såg jag bland annat två vita skogssniglar och en lufsande grävling precis invid stigen. Men det som verkligen fick mig att trampa på var växtligheten. Granar tjocka som ansenliga ekar och rena tunnlar av snår och buskar. Alla borde få chansen att uppleva detta. Ut och svettas på Sveriges låglandsleder med mig i sommar! Du kommer inte att ångra det.
Dagens botaniska fråga: finns det vit brunört? Och om inte, vad var det då jag såg?
No comments:
Post a Comment